Det börjar magnifikt. Under ouvertyren projiceras dirigenten och hovkapellet på ridån. Stefan Solyom gör rättvisa åt partiturets dynamik, melodier och sensualism inte bara hörbart utan också med kroppen och mimiken.
Motsvarande dynamik infinner sig inte på scenen. Operetten kräver pålitliga publikmagneter och Loa Falkman och Jan Malmsjö är drivna scenrävar, men ingen av dem har den röst som krävs för rollerna.
Erotiken tappas bortRegissören har förlagt händelserna till Hotell Carlton i Cannes 1920 där furst Orlovsky (alias Diaghilev, dansaren Nijinskijs manager och älskare) håller hov. Jan Malmsjö som Orlovsky är liksom hans Zaza i "Cage aux Folles" mest intresserad av unga män. Vi hamnar i en homosexuell värld där doktor Falkes hämnd alldeles kommer av sig. "Läderlappen" handlar om lusta och flirt men också erotiken tappas bort. Den sensuella ensemblen där balgäster blir bröder och systrar och duar och kysser varandra framförs kyskt stillasittande. Och ett vackert pas de deux ur "Schéréhazade" bryter festen.
Klös i sångenGud ske lov tar oss Helge Skoogs fångvaktare Frosch med fast hand tillbaka till handlingen, gör publiken till fängelsekunder och får oss att sjunga fångarnas kör med ny text. Och Michael Weinius inspärrade tenor och Marcus Jupithers fylleglada fängelsedirektör hittar den rätta lekfullheten och timingen och vi är tillbaka i komedin. Och Lena Nordins Rosalinda får klös i sången och Anders Larssons Falke slutför sin hämnd. Han är därtill den enda som alltid förmedlar orden och menar dem.
GUNNEL BERGSTRÖM