Ulf Lundell ger ut en gigantisk notbok, med material från 1975 till nu. På över tusen sidor. Nog håller det för den goda poesins skull. Men vän av ordning noterar att han redan släppt en samling som sträcker sig till -96.
Det som verkligen får mig att bläddra ivrigt i de två nya banden är de privata bilderna och introduktionen där Lundell öppet talar om sig själv. Han berättar om det svåra förhållandet till sin far och om hur fadern bad honom att sjunga några rader på sjukhuset alldeles innan han gick bort.
Han berättar om Fittstim-debatten och mycket annat som format honom. Hans långt mycket yngre kvinna, alla husgudarna - han droppar namn så att det stänker om det. Allt från Bono i U2, Bob Dylan, Kerouac och Springsteen till Beethoven, Chuck Berry, David Bowie och till Henry VIII, som skrev visan "Greensleeves". Den kallar han ett ideal för en folkkär sång.
Texten i introduktionen är ett slags bokslut. Det hela är roligt på många ställen. Nationalskalden som tjatar om att lämna landet för gott - men aldrig kommer till skott - måste beskriva hur mycket han älskar det svenska. Han speglar folket som byggde Sverige, som i det här fallet är hans egen föräldrageneration. De flyttade in till städerna från eländet på landsbygden.
Mitt emellan låtarna "En vandrande man" och "Vänd dej inte om" kommer slutet på folkhemssagan. Skotten på Sveavägen. Bilder på högarna med rosor vid den berömda blod-fläcken. Och en skvätt rött över porträttet av Olof Palme. Det bryter kraftigt mot övrigt bildmaterial som snarast liknar ett familjealbum.
Han kritiserar mycket på vägen. Journalisten Måns Ivarssons biografi tar han som ett stort jaså. Personligen tycker jag att Lundell än så länge borde få skriva sin egen historia.
Ulf Lundell säger att hans extrema tempo med romaner, skivsläpp och turnéer de senaste tre-fyra åren var ett försök att ta livet av artisten "UL".
Bah! Ingen trodde väl att det skulle lyckas.