"När man läser din krönika kan man få intrycket av att det är en regelrätt strid med ett givande och tagande. Så är dock inte fallet. Jag har alltid försökt hålla mig borta från den där klanen. Det har nästan uteslutande varit de som ideligen, gång på gång, blogg efter blogg, bildserie efter bildserie, hånat och förföljt mig och min familj.
I över ett år har de hållit på.
Jag har stängt av, inte läst eller lyssnat. Jag har arbetat. Jag har skrivit och gett ut böcker, skrivit pjäser, gjort radio och teve, skrivit om fotboll, blivit pappa, rest landet runt och uppträtt inför utsålda hus. Väl hemma igen har jag upptäckt att deras hat fortsatt. Till sist har jag tröttnat och i stället för att ta debatten har jag valt att sluta blogga.
Under tiden har riksmobbaren, av dig och andra, lyfts upp som en sorts kulturpersonlighet. Det är en stor skam. Alla tycks glömma varifrån han kommer, vad som gjort honom känd. Men jag antar att man inte bryr sig när man inte själv är drabbad. Fullständigt okritiskt har delar av kulturvärlden och media applåderat honom.
Det största demokratiska problemet i det här är att innerliga (du kan kalla det patetiska om du vill) och värdiga röster tystas medan idiotin, ytan och självlösheten segrar.
Klanen har lyckats omänskliggöra mig så att det inte varit svårt, utan i stället helt rätt, att förlöjliga och håna mig. De har först gjort mig till något jag inte är och sedan avskytt mig med all sin kraft. Historien är full av sådana här mycket mer långtgående exempel?
Jag vill inte bli förknippad med någon av de där mobbarna. Jag vill inte läsa om dem, inte tala om dem, inte vara på samma jordklot som dem. De har sårat mig och min familj utan att vi gjort något.
Det är därför jag släcker ner min blogg. Jag stänger mitt fönster mot den där avgrunden."
Marcus Birro, poet och författare.