ny bok
Andrzej Stasiuk: Nio
Översättning: Tomas Håkanson
Norstedts
I Polen räknas Andrzej Stasiuk som en av landets främsta författare. Han introducerades på svenska 2003 med "Världen bortom Dukla". Nu kommer romanen "Nio". Titeln kan syfta på att den är hans nionde i ordningen, men också på att den berättar om nio människor i det postkommunistiska Warszawas slitna utkanter. De vistas i en sorts glipa där det gamla är för evigt borta och det nya ännu bara är få förunnat -- och där brist på moral är en vinnande egenskap.
Butiksinnehavaren Pawel har en skuld han inte lyckas betala. Romanen följer hans fruktlösa jakt på pengar genom staden och hans flykt undan kriminella fordringsägare. Här rör sig också knarkbossen Bolek, langaren Jacek, butiksbiträdet Zofia och andra mer eller mindre vilsna existenser. Tröstlösa hyreskaserner, ändlösa buss- och spårvagnslinjer, ogräsbevuxna ödetomter -- staden själv framstår snart som ett levande väsen, som i Stasiuks desillusionerade visioner vibrerar av en paradoxal skönhet mitt i tristessen. Men i mörkret och grådasket lyser också ett märkligt, liksom underifrån kommande ljus. Stasiuk använder sin berättelse bland annat för att undersöka just ljuset och mörkret, men också tiden samt människans förhållande till den, ofta gestaltat på ett påtagligt konkret sätt. Som här:
"Ett tag verkade det som om minuterna trillade ner på golvet vid hans fötter som kvicksilverdroppar, dallrade till och rullade in i hörnet under radiobordet. Så golvet lutar alltså, tänkte han."
"Nio" blir stundtals monoton i sin ödslighet, men det uppvägs av Stasiuks svidande vackra och råa prosa (lysande översatt, så vitt jag kan bedöma). Hans ord är som de där minuterna, som kvicksilverdroppar, skimrande och frätande.