Orlando Figes: Lova att du kommer tillbaka. Kärlek och överlevnad i Gulag.

Det här är berättelsen om kärleken mellan Svetlana Alexandrovna och Lev Mistjenko. De möttes som unga studenter i Moskva på 1930-talet, skiljdes åt först under kriget och sedan återigen när Lev 1946 orättmätigt dömdes som ”landsförrädare”och fördes till fånglägret Petjora långt uppe i norra Sovjetunionen, i Stalins Gulag. På åtta år sågs de bara en handfull gånger. Men de skrev brev; totalt 1 246 stycken.

Utifrån denna unika brevskatt, bevarad i arkivet Memorial i Moskva, har Orlando Figes skrivit en dokumentärroman som är både en handfast lektion i sovjetisk historia, och en svindlande kärlekshistoria. Lev var bara en av de uppemot tjugo miljoner människor som satt i Gulag. Svetlana bara en av de mångdubbelt fler anhöriga som på hemmaplan hade att förhålla sig till såväl saknaden och oron som till det oformliga, byråkratiska livet som civil sovjetmedborgare. Men tillsammans blir deras röster till något mycket mera än så. De blir till en monumental hyllning till modet att inte ge upp.

Orlando Figes binder med en föredömligt neutral berättarröst ihop dessa starka brevavsnitt. Han kompletterar och förklarar, men låter hela tiden de autentiska orden och tankarna stå i centrum.

Så vad skrev de om, Lev och Svetlana? Inte så mycket om kärlek. Mera om sin vardag; Svetlana som forskare inom gummiindustrin, Lev som ”ingenjör” inom Träkombinatet i lägret. Ändå fanns kärleken där hela tiden, återhållen, som en dov basgång, tillsammans med hoppet. Hoppet som de ofta diskuterade i sina brev: var det bäst att leva med, eller helt utan, hopp? Själva frågan bär i sig svaret på den mycket ansträngda situation i vilken de år efter år levde. Ändå höll de ut. Något som var långt ifrån självklart. Många par splittradese av de tioåriga lägerstraffen. Kvinnor orkade inte vänta, män begärde skilsmässa för att rädda sin familj från att förföljas som släktingar till en ”folkfiende”.

I fonden till berättelsen om Levs och Svetlanas kärlek utspelar sig berättelsen om Sovjet under det kalla kriget och Stalins sista, katastrofala år vid makten.

Medan jag läser, kommer Lev och Svetlana mig allt närmare. Jag känner dem. Brev har den unika förmågan att de tar en rakt in i en annan människas hjärta och hjärna. Figes tar också väl vara på materialet – han stör inte, lägger sig inte i. Han, om man så vill, visar ödmjukhet. Det borde vi alla göra, inför en kärlek som trodde allt, som uthärdade allt, som, faktiskt, hoppades allt; och som till sist också fick sin belöning.