Hur berättar man egentligen bäst om något riktigt förfärligt? Genom att fläska på med blod och ångestskrik, genom litterär minimalism - eller väljer man i stället att skildra det förfärliga genom att inte skildra det alls, utan bara tydliggöra det genom dess konsekvenser?
Under större delen av sin roman "Evighetsfällan" praktiserar den estniska författaren Eeva Park den senare tekniken. Boken handlar också om en riktigt vidrig företeelse, nämligen trafficking. En ung estnisk flicka luras av en bekant, Lars, att resa till Tyskland för att där sälja sin döde fars värdefulla frimärkssamling. Väl där överlämnas hon åt ett gäng hallickar, spärras in i ett hus tillsammans med några andra flickor, och tvingas till prostitution. Hon låter sig dock inte knäckas utan lyckas till sist fly. Hon ska köpa en revolver. Och hon ska söka upp mannen som sålde henne.
"Evighetsfällan" - titeln naturligtvis syftande på prostitution - är en rakt igenom fängslande bok. Den avkräver också sin läsare obruten uppmärksamhet. Tiius berättelse om sitt liv är ryckig, tidsperspektiven blandas, det är inte alltid tydligt vad som händer i Tallinn och vad som händer i Berlin, inte heller vad som verkligen sker och vad som bara återupplevs i minnet. Historien vinglar ibland som en skadskjuten fågel. Men den ger, med sitt knappa, lite karga språk - där översättningen ibland kan kännas lite märklig - en otäckt realistisk bild av en människas öde i ett annat Europa - långt borta, och nära.