Ovanligt mycket hjärta och hjärna

En film om tre vanliga tonårs­killar som genom en slump utvecklar superkrafter.

Filmen är gjord av två unga killar som är uppvuxna i Hollywood med filmande föräldrar och jag inbillar mig att det märks. De har en lättsam stil, blandar genrer och leker med kameran som berättarmedel. Allt vi ser i filmen "Chronicle" är nämligen filmat i filmen. En av tonårskillarna filmar ständigt sin vardag och det är genom hans kamera som vi tar del av den här berättelsen.

Regissören Josh Trank och hans medförfattare Max Landis vill nog att denna gimmick ska ge deras osannolika berättelse en dokumentär känsla men de kan inte undgå att också bli slavar under sitt eget påhitt. De ägnar väldigt mycket energi åt att komma på finurliga lösningar på sitt begränsande kameraberättande. Energi de kanske hellre borde ha lagt på att vidareutveckla sin intressanta historiepremiss.

Det hade varit intressant att tydligare få se hur olika de tre huvudpersonerna handskas med sina nyvunna superkrafter. Nu blir det lite för mycket fokus på Andrew, killen med kameran och hans historia. För i skillnaden i killarnas sätt att hantera krafterna finns historiens fängslande kärna, precis som i "Spindelmannen". Det vill säga: vad tar vi för ansvar för våra handlingar? Eftersom "Chronicle" inte främst satsar på action är det synd att man inte utforskar det området lite mer. Gärna på bekostnad av den traditionsenligt actionpackade slutstriden.

Men även om "Chronicle" har svårt att hitta balansen mellan att vara ungdomsdrama kryddat med sci-fi och superhjälteaction uppmixat med tonårsproblem så är det en film med lite mer hjärna och hjärta än de flesta andra liknade filmer som erbjuds dess tilltänkta (ungdomliga) målgrupp.