Susanna Popova: Överklass - en bok om klass och identitet
Lind & Co
Bordsskicket. Många av de tio intervjuade i Susanna Popovas "Överklass - en bok om klass och identitet" återkommer till det. Bordsskicket, artigheten, självsäkerheten. Den till intet förpliktigande vänligheten. Hur man håller i kniv och gaffel och hur ledigt man rör sig i alla sammanhang. Överklassen tappar inte fattningen. När andra höjer rösten höjer överklassen bara på ena ögonbrynet. Det räcker för att markera överläget.
Intervjuobjekten är sinsemellan olika, från gammal lantadel till en fjärde generationens familjeföretagskvinna som rentav tvivlar på att hon, särskilt i just adelns ögon, verkligen borde få betraktas som överklass. Hon är dock ett undantag: inga tvivel annars, oavsett om personerna har lågt, högt eller inget nummer alls i Riddarhuset. Om de har gamla, nya eller knappt några pengar alls. Identiteten solid, självbilden. Långa anor, starka traditioner. Ägor, möbelklenoder, släktens huvudmän i oljeporträtt på väggarna. Gott uppförande, god smak, vårdade krav.
För att vara medelklass, och journalist, är Popova ovanligt konservativ och lojal med adeln och den oadlade överklassen. Ingen maktkritiker, precis. Bara det att de intervjuade framträder anonymt (som vore detta en sociologisk avhandling!) är ju en bekräftelse på deras status och kontroll. Diskretionen som dygd och maktfaktor. Eller, samtidigt, på skammen över att vara extremt privilegierad i ett åtminstone i retoriken jämlikt samhälle? De är överklass, punkt slut, men uppfattar själva begreppet som ett skällsord, använt av de lägre, i värsta fall hatande klasserna.
Delar av de äldsta familjerna - vilka med fog kan tala om Bernadottes som okultiverade uppkomlingar - känner nog flåset i nacken: antalet hundramiljonersförmögenheter och miljardärer bara växer och flera av dem har uppenbara ambitioner att snabbt, på en enda generation, eller max två, bli överklass. Så går det också utför: slynglarna kring Stureplan ses inte sällan som ett tecken på en devalvering och vulgarisering av överklassen. Uselt uppförande, tarvlig smak, tilltagande kravlöshet.
Föräldrarna sköter inte barnens uppfostran och de klassiska internatskolorna - Sigtuna, Lundsberg - tycks numera snarare än kultiveringens stamorter i konungariket vara plantskolor för en hämningslöshetens, rampljusets och snorkighetens nya "brat-kultur". Och kungadöttrarnas val av pojkvänner är onekligen lite illavarslande i en värld där man av hävd ogärna umgås över klassgränserna och definitivt inte hyser giftasplaner med så ofrälse.
Fast kanske är det blott nytt oblått blod som kan häva inavelns - och könsrollskonservatismens - förbannelse och vitalisera den adel och överklass som i våra dagar får det allt svårare att upprätthålla distinktionen gentemot den yrkesoffensiva, välbetalda, smakmedvetna och materiellt hungriga övre medelklassen.
J an Karlsson