Oya Baydar: Förlorade ord

En turkisk familj och två unga kurder är i händelsernas centrum i denna roman.

Mahmut har tillsammans med sin kärlek flytt kurderna, han sårad från gerillan som han valt att lämna, hon (Zelal) på flykt för livet, dödsdömd av släkten sedan hon blivit gravid efter våldtäkt.

Den turkiske framgångsförfattaren Ömer Eren råkar på paret på en busstation i Ankara och hjälper dem till sjukhus när Zelal blir skjuten i magen. Han lovar efter att meddela Mahmuts släkt vad som hänt.

På denna resa hoppas han åter hitta en väg till författandet igen, det är hans förlorade ord titeln syftar på.

Men bland de förlorade ord som boken också handlar om finns ordet "hopp". Hopp för olika folkgrupper att fly undan våld och motsättningar och traditioner. Paret mister barnet som de sett fram så emot trots omständigheterna och tänkte döpa det till just hopp, Hevi.

Trots allt pekar författaren mot möjligheter när huvudpersonerna väljer flykt och förståelse istället för våld och förenklingar. Och romanen i sig är just en sådan skildring som Ömer skulle kunna skriva efter att ha blivit upplyst...

Alla karaktärer är präglade av våld, terror och förtryck och Baydar väjer för alla förenklingar och bjuder på sammansatta personligheter. Så är det med varje person och relation i boken, här har allt fler än två dimensioner.

Det är inte svårt att bli förtjust i hela härligheten och sättet Oya Baydar berättar på, det flödar och flyter i en rik, ornamenterad väv. Emellanåt, särskilt när kärlek skildras, blir språket yvigt, storslaget och sagolikt.

Funderar på om det inte finns en särskild turkisk tradition av denna "sångstil", den finns ibland hos Pamuk och Kemal. I boken refereras någonstans till en muntlig kurdisk litteratur (dengbêj) som väl är en av källorna.

Oya Baydar är född 1940. Hon har själv levt i landsflykt, men bor i Turkiet sedan 1992.

Peter Åkesson