På sidan 242 i Thomas Kangers kriminalroman "Gränslandet" räddas huvudpersonen Elina Wiik på ett rent mirakulöst sätt undan en beväpnad kroatisk mördare som skjuter efter henne. Det är egentligen den enda invändning jag har om bristande trovärdighet i denna täta skildring av jakten på sanningen bakom att Elinas älskare Alex blir oförklarligt mördad.
Kangers styrka är inte djupborrande psykologi. Allt i denna bok utspelas på ytplanet. Men det är gott nog. Sökandet efter sanningen för Elina till Kroatien med dess fortfarande olösta illdåd under inbördeskriget i det forna Jugoslavien.
Vill den kroatiska polisen få fram sanningen eller upplever den Elina som ett hot? I det längsta vet varken hon eller läsaren hur det förhåller sig med detta och man följer nyfiket det stegvisa avtäckandet av mysterierna liksom man oroligt tar del av de faror hon möter i det fortfarande laglösa landet.
Det är en spännande bok som Kanger skrivit även om han inte riktigt förmår mana fram de hotfulla stämningar som han vill få oss att uppleva. Hans språk flyter lätt och det är en roman att sluka. Men på sista sidan avslöjar författaren att han fuskat på en avgörande punkt. Det känns litet onödigt för Elina Wiik har dessförinnan gjort ett förstklassigt polisjobb och hon är verkligen värd den befordran som hägrar i nästa bok.
ERNST KLEIN