Bröderna Coens rättmätigt Oscarsbelönade film "No country for old men" har även på våra breddgrader stegrat intresset för författaren till den litterära förlagan. Det är hög tid. Född 1933 befinner sig Cormac McCarthy enligt flera bedömare på randen till ett Nobelpris.
Översättningen av "No country..." är aviserad till nästa år. Tack vare Bonniers och Caj Lundgren finns den så kallade Gränstrilogin på svenska, däremot inte McCarthys kanske största och våldsammaste verk, "Blood Meridian" (1985), som för övrigt håller på att filmatiseras i Ridley Scotts regi. Och nu hans senaste och Pulitzerprisvinnande roman i överföring av Thomas Preis, "Vägen".
En far och en liten utmärglad son ("båda den andres hela värld") på väg söderut, mot kusten, havet. Det är sent på jorden, tiden har upphört, efter katastrofen finns det bara få människor kvar. Landskapet (ett postapokalyptiskt USA med berg, skogar, slätter) är lika mäktigt som nerbränt, förött. Överallt aska, ofta döda kroppar, pålade, mumifierade. Benrester. I städerna tomt, i de sedan länge övergivna butikerna och husen kanske några livsuppehållande konservburkar, kläder, skor.
Varje dag och natt, genom kylan och snön, hänger överlevnaden på en skör tråd: ett vattendrag, en tändare att göra eld med, en patron i pistolen att eliminera presumtiva plundrare med. De onda har bokstavligt talat börjat äta människor.
Pappan söker hela tiden övertyga sonen om att de tillhör de goda, samtidigt som han utan pardon avvisar sonens vädjanden om medkänsla: vi kan inte hjälpa pojken eller gubben, vi kan bara försöka rädda oss själva. Från vad, till vad? Världen hädangången, sonen är enda hoppet: "Du måste bära elden vidare."
Religiösa urscener, liknelser och bibliskt språk präglar liksom landskapet McCarthys prosa, som kan vara avskalad och arkaisk, men också pregnant och detaljrik, särskilt när överlevnaden står på sin spets. Existensen.
Och dialogpartierna (alltid utan pratminus eller citattecken, det är en estetik och etik, som vore far och son ett både med varandra och villkoren) rymmer allt från en avspänd vardagston via tröst och kärlek och didaktiska lektioner till existentiellt svärtade och lakoniskt avgrundsdjupa Beckett-repliker (om än utan humorn).
Sällan läser man författare som rör sig så suveränt mellan högstämt och lågmält, gåtfullt och vattenklart, förtätning och ledighet, eller mellan konkretionen (tingen, naturen) och symboliken (bibelns, sagans).
Färdandet är centralt i McCarthys produktion. Människor reser, passerar gränser, lämnar, far vidare, kommer kanske fram. I denna roman är hoppet svagt och målet vagt, varför de två med nödvändighet måste göra resan till fots, likt "pilgrimer i en myt", mot fonden av ett öde landskap där batalj- och vanitasmålningarna samtidigt avlöser varandra och slutligen och sist bildar en verklighet som åtminstone tangerar den reella innebörden av begreppet helvetet.