Någon som minns det gamla TV4-programmet "På rymmen"? Ett på sitt sätt lysande underhållningsprogram, som jag inte förstår varför de inte har dammat av i stället för att väcka Gunde och Fader Foura ur den gravkammare där de hade gjort allra bäst i att stanna.
"På rymmen" gick ut på att två par med okända personer tävlade mot varandra. De blev under minst en veckas tid, 24 timmar per dygn, jagade av varsin känd spårhund, till exempel Björn Eriksson eller Östen Warnebring (bland rymmarna fanns för övrigt personer som långt senare kom att bli kändisar, så som Tobbe "Trollkarl" Blom och Paul "Ica-Paul" Tilly, men det är som synes en parentes).
De allra största stjärnorna i detta program var två ypperligt charmiga rymmarmasar som kallade sig Hjalle & Heavy. Unga hårdrockssluskar som sannerligen gick genom rutan och dessutom visade sig kunna både sjunga och spela. I princip varje dag lyckades de ta sig in i en studio, skriva en ny låt som gärna handlade om spårhunden (allra bäst var låten "Lasse Kronér") och spela in den. Och hemma i sofforna skrattade vi och imponerades av killarnas musikaliska begåvning.
Och hade Hjalle & Heavy stannat där hade vi kanske fortfarande kommit ihåg dem med värme och beundran. Det gjorde de inte. I stället gjorde de som kanske 95 procent andra skulle ha gjort i samma situation: de lämnade Dala-Floda, spelade in ett gäng skivor (tre stycken på ett och samma år) och drog på folkparksturné. Kommersiellt ett smart drag: skivorna sålde sexsiffrigt och turnépremiären drog 11000 pers till Liseberg. När det gäller värdighet och smakfullhet ett mindre bra drag. Att som amatörmusiker till rymmare sjunga en sång om Lasse Kronér är imponerande. Att som seriös folkparksartist göra detsamma är bara smaklöst. Och redan där lades en smutsig solkrand över det som hade kunnat bli ett fint och värdigt tv-minne.
Historien är full av liknande historier. Peter Settmans och Fredde Granbergs Ronny & Ragge var jätteroliga och charmiga när de var ett lågbudgetinslag i "Unga tvåan". Efter succén där fick de hybris, miljonbudget och slutade som skiv- och folkparksartister. Och all charm försvann ungefär i samma sekund som singeln "Brylcreme, stålkam och gällivarehäng" hamnade på skivdiskarna.
Så varför ältar jag dessa snedsteg i 90-talets populärkultur? Jo, för att historien upprepar sig. Sveriges populäraste film just nu heter "Kommissarie Späck". En historia som började som ett ganska roligt sketchinslag under en Guldbaggegala, drabbades av sedvanlig hybris och svällde till en otymplig, smaklös och kommersiellt succéartad koloss. Även denna gång med Fredde Granberg som överspelat buskislokomotiv.
Tänk vad lite budget och uppmärksamhet kan förstöra små pärlor av kvalitet och finess. Och tänk att vanliga människor ska kunna få en massa pengar och folkkärlek. Så smaklöst.