Arto Paasilinnas nya är trettiosex år gammal; "Paradisets fångar" utgavs i Finland 1974, året före genombrottsromanen "Harens år". Gammal skåpmat alltså? Nja. Nog märker man här och var i texten att tiden har gått. Men de som lärt känna Paasilinna som den både lågmälde och drastiske skrönornas mästare han är, finner nog nöje även i denna historia.
Inspirerad av DefoeI boken kraschar ett flygplan i tropikerna och ett femtiotal överlevande nordbor finner sig strandsatta på en öde ö, och måste försöka överleva. Detta Defoe- och Golding-inspirerade tema tar sig Paasilinna an på sitt eget sätt, med torr humor, lakonism och den vanliga förkärleken för just vilda skrönor.
Med uppfinningsrikedom och samarbete skapar gruppen på ön ett slags socialistiskt samhälle och så småningom finner sig de allra flesta väl tillrätta i det behagliga klimatet; så väl att när räddningen tycks vara inom räckhåll, börjar många tveka om de verkligen vill tillbaka till sina normala liv.
Konturtecknade personerHär har Paasilinna ansatser till en civilisationskritik. Men de förblir ganska rudimentära och svartvita - fridfullt naturbarnsliv ställs mot "civilisationens" våld och krig. Också persongalleriet är mestadels bara konturtecknat. Men i berättarform var denne egensinnige och entusiastiske finländare redan 1974.
ANNA RUDBERG-W