Pamflett tecknad i eldskrift

En svartklädd kvinna lämnar sin by. Hon går till en flodstrand, schasar bort en hund som slickar på en hög av ben. Kvinnan tvättar benen noggrant innan hon begraver dem i sanden. Så ber hon en tyst bön för sin systerdotter Soraya, som dagen före stenades till döds.

"Soraya M" inleds med några minuters gripande filmpoesi. Men går snart över till att bli en pamflett, tecknad i eldskrift. Regissören Cyrus Nowrasteh problematiserar inte den hederskultur, som får män att mörda sina hustrur/döttrar, nej han söker provokationen. "Vakna världen! Reagera! Det här måste få ett slut!" vrålar hans film.

Soraya är en godhjärtad fyrabarnsmor som tvingas leva med tyrannen Ali i ett arrangerat äktenskap. Ali går till prostituerade och kastar blickar mot en 14-årig flicka i grannbyn. Hans enda chans att få gifta om sig är att få Soraya dömd för otrohet och han börjar därför sprida rykten.

Detta utspelar sig 1986, strax efter revolutionen i Iran, där mullorna tog över. Byns alla män väljer utan vidare att tro på Alis version och Soraya döms till döden efter en parodisk rättegång.

Filmen hade vunnit på en mer nyanserad diskussion om kvinnohatets mekanismer och om hur religiös fanatism och grupptryck förvrider förnuftet. Men icke! Alla, utom Sorayas moster Zarah, skildras endimen-sionellt. Värst av alla maken Ali, vars lömska gestalt är som hämtad ur en Bondfilm från 80-talet.

Sorayas avrättning är nog det vidrigaste jag sett på bio. Jag läser att sekvensen tar cirka 20 minuter. Redan efter ett par minuter slutar jag titta, det är fasansfullt nog att höra hur stenarna till pöbelns vrål krossar Sorayas huvud.

Hoppet, om det finns något, symboliseras av Zarah, som visar mänsklig värdighet även i stunder av förtryck och vanmakt. Det är också hon som berättar om händelserna på den utsmugglade kassett, som ligger till grund för filmen och boken den bygger på.