Passagens sommarutställning. Oerhört vackert

Den nya utställningen på Passagen med skulptören Maria Bianca Barmen är också den sista utställningen, innan konsthallschefen Christer Fällman går i pension. Under hans tid har Passagen presenterat ett stort antal av de främsta och mest aktuella svenska konstnärerna för publiken. Det har varit mycket framgångsrikt att ge publiken möjlighet att stifta bekantskap med så många intressanta konstnärskap. En eloge till Christer Fällman.

Maria Bianca Barmen utgör inget undantag. Hennes utställning har titeln "Tiden vid korallhavet". Hennes skulpturer är mycket egenartade i den svenska konsten med en klassisk renhet i sin vita rumsgestaltning men samtidigt förenade med en mystisk kontemplativ hållning.

Skulpturerna är främst gjutna i gips, någon gång i brons. Hennes enkla geometriska former i vitt är eteriska och så balanserade att en översinnlig tystnad uppstår. Den bryts av en oförmodad form, ett djur eller ett huvud.

Stora gipsplattor bildar landskap där ensamma figurer intar positioner långt från varandra i en ensamhet, där de meditativa dragen skapar stillhet och ro. Det är i grunden en klassisk arkaisk skulptur och Maria Bianca Barmen inspirerades tidigt av egyptisk skulptur med sina förtätade hemlighetsfulla former.

Men mitt i stillheten finns i skulpturerna en oförlöst kraft, som bara väntar på att få bryta igenom. Just det oförlösta och tillbakahållna skapar spänningen i hennes skulpturer och det oförlösta får man som betraktare ta med sig och bearbeta.

Själv hänvisar Maria Bianca Barmen till Giotto, den tidige italienske renässanskonstnären, som gjorde stora monumentala målningar med människor som var inkapslade i sig själva samtidigt som de ingick i en social handling. Det var innan renässansens människouppfattning hade blommat ut i människokroppens rörelseideal och naturalism. I Maria Bianca Barmens skulpturer finns en andlös väntan, som om en ny världsbild börjar skymta.

I hennes installation "Stella" sitter en liten flicka och ser upp mot himlen och stjärnorna, överallt finns trappor som strävar uppåt. Trappan som arketyp är en evig symbol för hela mänskligheten med strävan att komma uppåt, framåt. I en absolut tystnad väntar flickan på uppenbarelsen.

I skulpturen "Amor allt förseglat" sitter en pojke på knä med ryggen vänd mot en fristående pelare. Det finns inget sammanhang mellan dem, pojken är ensam, pelaren är isolerad. I det tysta vacuum, som uppstår, vibrerar väntan på en händelse, ett ord, en åtbörd. Det är en oerhört vacker skulptur, så laddad i formspråket och samtidigt så förseglad, så hemlighetsfull.

Många har i hennes skulpturers stillhet hänvisat till zenbuddismen och ofta har hon hämtat sin inspiration från olika religiösa rörelser. Den ovannämnda trappen finns i mayakulturens tempel från vars tak man kunde skåda universum. Ekon från universum återkommer ständigt i hennes konst.

Men ofta är det små djur, harar, grodor, katter, som spelar en roll i hennes skulpturer som i "Amor allt förseglat" med ett grönt blad som fångar en liten apas hela uppmärksamhet på den vita scen, där det hela utspelar sig.

Det finns i hennes konst en förundran över både stort och smått. Under hela sommaren har Passagen möjlighet att vara ett meditativt centrum