"Som en banan. Gul på utsidan, vit på insidan". Uttrycket används ibland av adopterade från Sydkorea och närliggande länder. Att vara gul utanpå men i hela sitt väsen känna sig svensk kan vara tröttande. Särskilt när omgivningen förväntar sig att också insidan ska vara gul: "Du gillar ris, va?", "Längtar du inte hem till Korea?" och andra mindre genomtänkta kommentarer. Eller varför inte de öppet rasistiska som "Stick tillbaka kinesjävel!"
Journalisten och krönikören Patrik Lundberg är uppväxt med dem. 1983 adopterades han, nio månader gammal, av sin nya föräldrar. 24 år senare reste han tillbaka som utbytesstudent. "Gul utanpå" handlar om tiden i Korea och om hur det är att växa upp bland svenskar som tycker "mamma kines, pappa japan, stackars lilla barn" bara är en oförarglig ramsa.
Han är inte den första att beskriva dubbla identiteter och återresor. Andra adopterade har skildrat dem. I allt från akademiska uppsatser till bokens form, till exempel den utomordentliga "Blod är tjockare än vatten" av Astrid Trotzig.
"Gul utanpå" kommer att få det största genomslaget av dem alla. Varför? Svaret stavas humor, mycket humor. Patrik Lundberg berättar hur han tidigt i livet lärde sig att få andra att skratta – också åt honom själv. "Gul utanpå" är rolig och jag ler brett under läsningen. Många sköna kulturkrockar uppstår när en genusmedveten vegetarian från Sölvesborg möter det könssegregerade och hierarkiska Syd-Korea.
Men mötet med stort M är då Lundberg återförenas med sin biologiska familj. Här bränner boken till, också i beskrivningen av de svenska föräldrarna. Här fylls raderna med en blandning av sorg, längtan och stolthet.
"Gul utanpå" är alltså en mycket rolig och bitvis drabbande bok. Lägg därtill Lundbergs fenomenala formuleringsförmåga, en konst han slipat på ända sedan mellanstadieåren. Då var den några år äldre Jimmie Åkesson kung på skoltidningen och Lundberg ville bli som han. Skriva medryckande och få många läsare.
Hur rolig är inte den ironin. Mannen vars uppmärksammade krönikor om främlingsfientlighet och vardagsrasism har språkbadats av självaste sd-ledaren. Man tackar!