Paul Auster tillbaka i mästarklass

Paul Auster är en av mina favoritförfattare. En storhet som vilar på hans första böcker, den makalösa debuten "New York- trilogin" (1988-89), helmysiga "Månpalatset" (1990), totalsmarta "Leviathan" (1993) och grandiost magnifika "Slumpens musik" (1991). Sedan dess har Auster troget kommit ut med en hel del romaner, i de allra flesta fall väl berättade, rejält hantverk -men i avsaknad av det där extra, genialiteten i ovan nämnda mästerverk. Väl medveten om orättvist höga förväntningar har det ändå slutat i en besvikelse, blev det inte mer än så?

Hans nya roman "Osynlig" har fått ett pappersomslag som reagerar på värme och ger tillfälliga avtryck från läsarens hand på det grå omslaget, ascoolt om du frågar mig. Storyn är inte mindre fiffigt utformad med flera olika berättarröster, allt kretsande kring året 1967 och Adam Walkers möte med den märklige Born och den vackra och mystiska Margot.

Det första mötet och replikskiftet trion emellan är så tonsäker att bara detta gör boken värd att läsa, men det kommer mer: Walker får erbjudande om att starta en litterär tidskrift med hjälp av pengar från Born, inleder ett förhållande med Margot, men så inträffar den makabra händelse som ställer allt på ända och blir hela bokens motor...

Samtidigt är bokens jag i andra delar författaren Jim som är den som redigerat ihop hela paketet, och den som fått första delen i manusform av Walker, som behöver hjälp för att komma vidare med historien.

Bokens klara styrka är upplägget, huvudkaraktärerna och oförutsägbarheten, det kan ta vägen precis vart som helst och det är väldigt suggestivt och underhållande. Tråkigt nog är slutet, den sista femtedelen svagare och lite pratig. Den minst skickliga berättaren får avsluta. Det görs bokslut, allt ska rätas ut, Born demaskeras lite onödigt.

I det stora hela är det ändå en liten skönhetsfläck. "Osynlig" är i närheten av Paul Austers gamla mästarklass och hamnar i alla fall på samma hylla som hans allra bästa verk, ett läskalas för de redan sålda och den som ännu inte upptäckt ett av samtidens största författarskap.

PETER ÅKESSON