Låt mig säga det på en gång: "Dirty Havanna" är ingen roman för finkänsliga. Kubanske författaren Pedro Juan Gutiérrez gör det mesta, och lite till för att provocera.
Man behöver inte läsa många sidor för att förstå varför denna självbiografiska roman från 1998 blivit totalförbjuden på Kuba - och omsusad, beryktad, rentav kultförklarad.
Tro nu inte att författaren Pedro Juan Gutiérrez är antikommunist eller en intellektuell regimkritiker. Nej, han är en verbal slugger, besatt av rom, kvinnor, sex och mer sex. I romanen gör han motsatsen till en hemlighet av sina vedermödor för att tillfredställa alla begär. Frispråkig är bara förnamnet.
Romanen utspelar sig på Kuba i mitten av 1990-talet. Misär råder. Det kollapsade Sovjetimperiet har slutat sponsra landet. Kuba befinner sig på gränsen till sammanbrott. Fattigdom, svält, massarbetslöshet.
Fyrtiofemåriga berättarjaget Pedro Juan har själv blivit av med jobbet och försöker bara överleva från dag till dag. Första självhjälpen: cigg, rom, sex.
Att skratta åt eländet är en klassisk överlevnadsstrategi. Pedro Juan driver den till sin spets. Bokens tre delar är skrivna som en dagbok där Pedro Juan fulltständigt ohämmat skildrar sitt sexbesatta, eländiga, alltmer hopplösa liv - men med en frustande, smittsam livsenergi. Man gillar honom, motvilligt. Han är rasistisk, inte så lite macho och sexistiskt.
"Dirty Havanna" är på många sätt fascinerande men i längden blir skildringarna av Pedro Juans rumlande mer och mer tröttsamt. Berättelsen faller sönder i små skrönor på rad efter varandra. Romanen går alltmer på tomgång.
Läst som en burlesk motbild till Fidels sagolika och turistbroschyrernas glättiga Kuba är dock "Dirty Havanna" både angelägen och intressant. Sexet, spriten och skiten får man köpet.