"Det ska? tusan måla ungar, som inte sitta stilla. Nog är mina egna svåra, med de här är omöjliga". När Carl Larsson skulle porträttera barnen i några av Göteborgs bättre bemedlade borgarfamiljer vällde frustrationen fram.
Konstnärens ovilja överraskar. För hur lättsamt tillkomna verkar inte hans bilder av de sina hemma på gården i Sundborn. Suzanne och de sex yngre syskonen stod ofta modell i de ljusa och levande familjeskildringarna som bidrog till pappans popularitet. Redan under sin livstid (1853-1919) var Carl Larsson älskad, även utanför Sveriges gränser.
Citatet ovan finns i en färsk biografi skriven av Per I Gedin. Han har tidigare gjort två uppskattade böcker om Karl Otto Bonnier och Verner von Heidenstam. Nu är turen kommen till Carl Larsson som inte förärats någon biografi sedan 1920-talet. Lite märkligt med tanke på hans ställning som en av Sveriges mest produktiva och bäst betalda (näst Anders Zorn) konstnärer.
Kanske har hans stora genomslag som idyllillustratör avskräckt presumtiva levnadstecknare? Möjligen har man trott att den sköna och skira ytan var allt? Men Larssons liv innehöll både smärta och mörker, särskilt de sista åren av hans liv.
Gedin, som gått genom korrespondens mellan Larsson och hans omvärld, visar en mycket motsägelsefull människa. Dålig självkänsla parad med självförhärligande. Rebellism men även fjäskighet. I 50-årsåldern börjar han gå i kyrkan. Sökandet leder vidare till teosofi och buddhism. Han tror på reinkarnation, skojar om att han vill återfödas som Anders Zorn. Parallellt med andligheten blir han en krigshetsare och agiterar för militär upprustning!
Trots sin minst sagt sammansatta person griper Carl Larsson inte tag i mig. Gedin ska nog inte lastas, hans biografi är välskriven - men hade vunnit på att kortas något. Mitt svala intresse får mig att tänka på somrarna som guide på Carl Larsson-gården. "Välkomna till Karin Larsson-gården!" brukade jag ibland skoja. För den som besjälat hemmet är Larssons älskade maka Karin. Textilier, tavlor, möbler, guidernas randiga förkläden?överallt finns spåren efter henne. Husbonden själv ger inget större avtryck - inte heller efter läsningen av Gedins biografi.