Det här är Per Johanssons andra roman efter debuten "Göteborg i päls", som kom ut 2006 och som nominerades till Borås Tidnings debutantpris.
I "Cancersurfare" är en ung man som arbetar inom hemtjänsten huvudperson. Där finns Arne och Gunnar som är cancersjuka, Elin som är arbetskamrat och flickvän, hennes mormor Agnes och Herman och Karin Göring.
Den unge mannen berättar i starka bilder och utan omsvep om den tuffa arbetsmiljön: "Vissa dagar kan hemtjänstjobbet kännas som det enbart innehåller dammiga heltäckningsmattor där man också kan hitta lugnande eller demensbromsande mediciner."
Han försöker repa sig efter något slags psykiskt sammanbrott och lider av cancerskräck. Berättelsen går in och ut i sig själv och utvecklas mer till Elins familjs historia genom mormorsmor Siri som hade nära relationer med Herman Göring och nazismen.
Enkelt språkJohansson skriver med ett klart och enkelt språk. Texten är uppbruten med korta kapitel på några få rader till det längsta avsnittet på cirka tre boksidor. Jag känner mig vilsen i det uppbrutna landskapet men det som håller mig kvar i riktning framåt är de knivskarpa nyanserna och detaljerna, speciellt när det gäller färger: "Det var ett par multicolor Nikeskor i lila, brunt, turkost och limegrönt".
Angelägna ämnenBoken handlar om angelägna ämnen som åldringsvård, nazism och kärlek men när jag slagit ihop den är det inte mycket som stannar kvar. Slutet ger mig en bild av att vara utslängd i en naivistisk målning.
LISBETH ANTONSSON