Per Petterson: Jag förbannar tidens flod

En snål vind blåser genom den norske författaren Per Pettersons nya roman "Jag förbannar tidens flod".

För den bräcklige jagberättaren Arvid står skilsmässan för dörren, hans mor har fått cancer och sammanbrottet kryper närmare. Hans relation till modern är fylld av främlingskap, mindervärdeskänslor och outtalade ömhetsbehov. När han under en höstlig resa till barndomens jylländska sommarhus försöker närma sig modern triggar det igång en stapplande spaning efter den tid som redan runnit mellan fingrarna.

Vad blev av kärleken som brann i ungdomslyans trånga bäddsoffa? Vad hände med idealen som fick Arvid att en gång offra sin personliga lycka? I maoistisk anda hoppade han av studierna för en proletär tillvaro vid det löpande bandet. Något som verklighetens arbetare ställde sig högst oförstående till, och då inte minst modern, som hoppades att sonen skulle förverkliga vad hon själv aldrig fått. Nu är det 1989; året för Berlinmurens fall och massakern på Himmelska fridens torg.

Med psykologisk blick och nedtonade stilmedel tecknar Petterson ett övertygande porträtt av en vilsegången ensamvarg i lägre medelåldern. Allmängiltiga erfarenheter av årens flykt kombineras med frågor om det sociala arvet och en inställd klassresas konsekvenser. Här finns en vemodig ton, men alla tendenser till nostalgi punkteras av kärvheten i Arvids skavande själssår.

Pettersons förra roman, "Ut och stjäla hästar", etablerade honom som en litterär tungviktare. Det bekräftas av den nya romanen, som välförtjänt belönades med Nordiska rådets litteraturpris.

I långa, böljande meningar, fulla av associationer och laddningar, besvärjer författaren glömskan och tidens obevekliga framfart.