Per Wästberg: Hemma i världen

En självbiografi är en inre resa, medan memoarer är vad som har hänt en i livet, menar Per Wästberg i inledningen till "Hemma i världen". Det är hans tredje memoarbok efter "De hemliga rummen" (2006) om åren mellan sex och tjugo, och "Vägarna till Afrika" (2007) som med Sydafrika som hans prövosten går fram till 1965, då han står i begrepp att efter tjugo år bryta upp från Anna-Lena för en ny kärlek, författaren Margareta Ekström.

Åren 1966-80 blev en händelserik period i ett liv som i stor utsträckning utspelades nära skeendena på världsscenen.

Per Wästberg karaktäriserar sig som föga politisk, Men jag har mina engagemang: mot rasism och all slags dogmatism, för mänskliga fri- och rättigheter och yttrandefrihet.

Hans stora uppdrag de aktuella åren gäller Amnesty, Svenska Sydafrikakommittén - som han grundade, PEN samt IDAF (International Defence and Aid Fund for Southern Africa).

I kapitlet "Hemliga förbindelser" kan han nu öppet berätta om sin roll när en miljard kronor (i tidens valör) smugglades in i Sydafrika via det hemliga nätverket IDAF och dess eldsjäl, prästen John Collins.

Sin egen insats förminskar han genom att likna den vid ett pojkäventyr på global nivå!

Hur annorlunda än hans år på Dagens Nyheter: "Den 2 januari 1976 köpte jag mitt livs första långfärdsskridskor och började som chef på DN".

Läsa och skriva, älska och resa har sedan tidiga ungdomsår varit denne författares livsmål - gott och väl uppfyllt redan vid den skildrade periodens slut, när han är mellan fyrtio och femtio.

De fyra första åren överskuggas av kärlekens växelsång, en historia om svek, list och feghet då han levde dubbelliv: trots passionen med Margareta oförmögen att bryta med Anna-Lena. Brev som M och P dagligen växlade återges. Visserligen med hennes tillstånd (givet vid deras skilsmässa!), men vill läsaren verkligen ha andras autentiska kärleksbrev serverade på en bricka, hur vackert formulerade de än är?

Per Wästberg skriver sitt liv med hjälp av dagböcker och ett detaljerat kartotek. Det besvärar mig att de (dagböckerna) till den grad tar fram yttre händelser, medger han. Jag flänger och far. Men var finns Berättelsen?

Ja, inte går den att utläsa ur tjugo sidors personförteckning. Läsaren undfägnas med ett oändligt antal middagar och nattsexor i prominent sällskap men hungrar efter annat än namndroppning - ett märkligt egocentriskt behov hos Wästberg.

När han äntligen bjuder på litet självkaraktäristik, en glimt av människan bakom alla aktiviteterna, känns det som en ren lisa. Och när han inte bara nöjer sig med det anekdotiska utan tillåter sig att dröja och verkligen teckna ett porträtt kan han ju inte bara formulera utan även gestalta.

Men drivkraften i Per Wästbergs eget liv? Kanske helt enkelt lockelsen av äventyret och leken men också av den ombonade borgerlighetens trygghet - förkroppsligat av De Laglösa i Richmal Cromptons Billböcker.