BOK
Per Wästberg
Per Wästbergs Stockholm
Wahlström & Widstrand
Per Wästberg är definitivt en av de främsta Stockholmsskildrarna, väl jämförbar med Hjalmar Söderberg. Hans romaner, noveller och självbiografiska verk utspelas i Stockholm, och dessutom har han en rik utgivning av dokumentär stockholmiana.
Fyra av de senare har samlats i en volym, ”Per Wästbergs Stockholm”, till författarens 80- årsdag: ”Klara” (1953), ”Östermalm” (1963), ”Kring Johannes” (1994) samt ”Tio anteckningar om staden” (2003). Närmare 500 sidor som berättar om en stad i oavbruten förvandling.
Läser stadenDet rör sig alltså om återutgivning (dock utan foton) och en sådan kan kännas rätt avslagen. Men det här är stimulerande läsning som inspirerar till egna strövtåg och upptäckter.
Med tanke på att texterna i boken tillkommit under loppet av fyrtio år förvånas man också över att de i stilistiskt avseende håller en så jämn och hög nivå, som få andra behåller Wästberg som stilist sin fräschör. Frågan är om han inte är bäst när han ägnar sin fantasi åt dokumentärt stoff.
Det märkliga med denne Stockholmsskildrare är att han läser staden – uppfattar den som ett språk. ”Jag försöker tyda ett kvarter, en stadsdel som man tolkar ett ansikte”. Han fångar människoöden i generationernas flykt, och likt en arkeolog penslar han fram det förflutna i skikt efter skikt.
Slum på ÖstermalmVarannan lägenhet i hus byggda före 1900 försvann när rivningsraseriet var som värst i innerstaden. Det gamla Klara t ex existerar inte längre – men återuppstår i Wästbergs texter.
Däremot konstateras mycket vara sig likt i kvarteren kring Johannes kyrka, som i många år varit Wästbergs egen hemort.
Ett tydligt exempel på gentrifieringen av innerstadens boende är naturligtvis 2000-talets Östermalm. (Jämte Södermalm, kan tilläggas men det är en stadsdel PW överlåtit åt andra att skildra.) Ännu kring 1960 återfanns under- och överklass i samma kvarter, hälsovådlig slum nästan granne med trettonrumsvåningar.
Per Wästberg har i många år arbetat inom Skönhetsrådet i Stockholm. Sannolikt har han haft skäl att känna sig uppgiven många gånger, men i sin nyskrivna efterskrift anslår han ändå en optimistisk ton: det är aldrig förgäves att strida för skönhet och kultur.