"Jag minns att jag hyste ambitionen att en dag ha alla 57 sorterna av Heinz." Så lyder en av de 480 anteckningarna, vilka på ett undantag när börjar med orden som givit boken dess titel, "Jag minns". Till hågkomsterna hör Biafra, Gagarin, Lester Young. Men också olika klädmoden och -- hej alla chauvinister -- "Hon dansade en sommar".
Mycket har förstås fransk prägel, från slagdängorna och filmstjärnorna till vitsarna, ramsorna, de intrikata och ystra ordlekarna. Det kunde tas för nonsens, om det inte vore för den underliggande melankolin och minnena av Japans kapitulation, de allierades framfart, tiden just efter kriget.
Läst mot ett av författarens huvudverk, "W eller minnet av barndomen", vari det konstateras att hans tolv första år ryms på några rader, får denna bok en särskild dignitet, i synnerhet om man tar hänsyn till biografin: Georges Perecs föräldrar -- av polskjudisk börd -- dog bägge under kriget, modern med stor sannolikhet i Auschwitz.
Det kan inte uteslutas att detta kalla faktum bidrog till Perecs livslånga intresse för en litteratur som medelst begränsningar och tvingande förutsättningar, gärna matematiska, kunde skänka en paradoxal frihet åt skapandet.
I den löst sammansatta parisiska krets som gått till hävderna under förkortningen OuLiPo (Italo Calvino och Raymond Queneau hörde hemma där) var Perec en av de mest engagerade och tongivande. Det konstnärliga egensinnet tog emellertid aldrig skada av denna marginalens gruppsamhörighet, snarare kom kreativiteten att tillspetsas och utvecklas bland likasinnade.
"Löneförhöjningen" sägs vara konstruerad utifrån en algoritm. Och jag är inte matematiker nog att säga emot, däremot en tillräckligt receptiv mottagare för att se bortom den vetenskapliga grundprincipen och där finna komplikationer och innebörder av sociologisk kultur och djupt mänsklig natur.
Det är en elegant turnerad kortroman direkt från forna tiders kontorskorridorer och den utspelas i huvudet på en av byråkratins och hierarkins lägre, och osynliga, kuggar. Han (eller du, jag) tycker sig förtjäna en löneökning. Men för kuggarna finns det alltid reservationer och hinder, såvitt de överhuvudtaget kommer i åtnjutande av chefens dyrbara tid.
Perec arbetar med omtagningar och genomskådan och kan därvid påminna om en korsning mellan trubaduren och Kafka. Men han väver i korta partier om företagets och marknadens väsen in aspekter som, jodå, ligger marxismens analyser nära.
Det har blivit en subtil och rolig roman, gestaltad ur den lilla människans och evige förlorarens perspektiv.