Både Danny och Charlotte Perrelli klargjorde innan sin medverkan att deras nummer var både för dyra och för avancerade för att ta vägen förbi Andra chansen. Nu slapp båda.
Dannys supershow var så gott som helgjuten. Dansen, Laserdome-outfiten, pepparkaksgubbarna i bakgrunden, Coldplay-möter-Swedish House Mafia-låten. Det var bara den halvviktiga detaljen "sången" som fallerade på ett mystiskt vis. När han sjöng första gången trodde jag att han hade strul med medhörningen, men det lät tyvärr lika svajigt andra gången. Det måste helt enkelt handla om att han fått en låt som inte funkar med hans röstläge. Det kan stå honom dyrt i Globen.
Att Lisa Miskovskys standardballad gick direkt till final i denna konkurrens var den stora skrällen. Både Perrelli och supertrion Christer Sjögren/Lotta Engberg/Lasse Holm stod för finalvärda insatser och hade om SVT gjort sitt jobb utan problem slagit ut halvfärdiga artister som Ulrik Munther och Björn Ranelid.
Fast egentligen är jag glad över att Perrelli fick packa ihop sin guldströsslade lilla halvkroppstrasa och åka hem. När Gina Dirawi green room-skojade om att Perrelli skulle kunna rädda hela Greklands kollaps med sin låtbudget var det menat som ett skämt. Jag skrattade inte. Att lägga sjusiffriga belopp på tre minuter tv-underhållning är fullständigt osmakligt när världen ser ut som den gör.
Deltävlingens?
? coolaste: Att Danny gick upp på scenen till "Popular".
? mesigaste: Helena Bergströms Ranelid-parodi.
? hesigaste: Helena Bergströms röst.
? "Sikta mot stjärnorna"-artist: Han i upprullade mössan.
? skräll 1: Att Miskovsky tog sig direkt till final.
? skräll 2: Att den svenska nationalgenren melodiös hårdrockspop inte gick direkt till final. Ett tecken på att det verkligen var hård konkurrens.