Muren. I tjugoåtta år omslöt den Västberlin i ett kylslaget famntag som med taggtråd, trampminor och kulsvärmar hermetiskt utestängde öst från omvärlden. Dess betydelse som ångestskapande metafor och dödsbringande realitet undersöker Peter Handberg i "Släpp ingen levande förbi".
Boken kommer lägligt, men någon pliktskyldigt återberättad murkrönika är det alls inte fråga om. För Handberg är muren en del av den egna historien, och de berättelser han förmedlar rör lika mycket vid hans egen livsnerv som vid murflyktingarnas och gränsvakternas öden.
Så blandar han privat och offentligt i en stilistiskt finessrik prosatext som skulle kunna kallas för en reseskildring från Kalla krigets ishjärta.
Bokens svartaste tråd gäller förstås murens omedelbara offer, de som med sina flyktförsök utmanade den antifascistiska skyddsvallen och fick betala priset för det. Här ges en provkarta på flyktmetoder - med luftballong, lastbil, gummimadrass - såväl som på sätt att dö, eller rättare sagt mördas i realsocialismens namn. Slutresultatet var nämligen i regel att den jagade på ett eller annat sätt dödades. Och att bödeln fick förtjänstmedalj.
I "Släpp ingen levande förbi" lever de döda upp igen en stund, som skuggor, med sina drömmar och villfarelser intakta. Lyssnar vi kanske de talar till oss om gränsens - alla gränsers - potentiella dödlighet, och inte enbart om ett mörkt historiskt skede som avslutats, uppstyckats och bit för bit sålts som souvenirer.