Danske Peter Høeg är en knepig författare. Han började så lovande med "Föreställning om det 20:e århundradet" 1988, och kanske var det den internationella framgången med "Fröken Smillas känsla för snö" fem år senare som ställde till det. Om inte för honom själv - det har jag ju ingen rätt att spekulera om - så för mig som läsare.
I varje fall har jag alltsedan dess öppnat varje ny bok av honom med förhoppningar och stängt den med besvikelse och undran.
Talang för brottSå också i år när hans sjunde bok på svenska föreligger, i Ninni Holmqvists utmärkta översättning: "Elefantskötarnas barn".
Berättare är 14-årige Peter och den skärpta hjälten är hans storasyster Tilte med benäget bistånd av Basker III, foxterrier.
De bor i prästgården på fiktiva Finø; pappa är följaktligen präst, mamma kantor och dessutom sällsynt fingerfärdig på det tekniska området. De håller liv i tre kyrkor men finner också utlopp för sina talanger genom brottslig verksamhet.
Bröderna Marx-roligtNär romanen börjar är föräldrarna försvunna och efterlysta, och Peter och Tilte hotas med tvångsomhändertagande.
Jag blir inte klok på vem Peter Høeg skriver för. Den högläsande barnfamiljen som knappast existerar i fredagsmysets tid, eller den där tolvåringen som ficklampsläser under täcket i ett barnkammarhörn av det förflutna?
Läsarens litterära referenser tycks mig nämligen hamna i samma fålla som Pippi Långstrump, Enid Blytons mysterielösande kvintett, Ole Kierkegaards eller Roald Dahls böcker eller en bröderna Marx-film.
Förvirrar läsarenÅ ena sidan: (milt ironiska) hänvisningar till de stora andliga övningssystemen samt Tiltes och Peters religionsvetenskapliga studier (på Finø stadsbibliotek och via internet) och sökande efter dörren till friheten (ett slags högre medvetande). Mångkulturella Finø, där flera religioner fritt praktiseras, är rent utopiskt ställt mot den bild vi har av dagens Danmark.
Å den andra - och mest dominerande sidan: maniskt roliga formuleringar, spejsade situationer och personer med namn som Alexander Bister Finkeblod och Gitte Grisanthemum.
Jag blir bara förvirrad och frustrerad. Månne berättaren Peter Høeg röner ett bättre öde hos andra läsare som trots allt håller ut?
GUN ZANTON-ERICSSON