Den stora gåtan i "Roten till det onda" är inte varför nynazisten Jason Fox sparkas ihjäl i Yorkshiregränd, utan varför överkommissarie Alan Banks kan röka överallt, varför polisen inte har internet och varför såväl lp-skivor som partydrogen ecstasy fortfarande är à la mode.
Svaret är en smula solkigt. Sedan succén med Peter Robinsons första Alan Banks-bok på svenska, "En ovanligt torr sommar" 2001, har det rullat på kronologiskt med ytterligare nio. Men nu finns ingen ny bok på gång.
DåtidstypiskSå förlaget backar i stället. Robinson hade redan publicerat nio Banksdeckare före "En ovanlig torr sommar". Den "nya" boken "Roten till det onda" utkom redan 1997. Därav den dåtidstypiska intrigen. Givetvis misstänkts omedelbart tre "asiater" som bråkat med den blåblodige nazisten före mordet. Givetvis måste Banks ha respekt för en pakistanier som söker sina muslimska rötter - elfte september låg i framtiden.
Efter hundratalet sidor tuffar romanen på i allt högre fart, och avslutningen visar varför Robinson är en så hyllad krimförfattare.
Fascinerande"Roten till det onda" är ändå mest intressant som tidsspegel. Ett gott exempel på hur deckare gärna vill vara så uppdaterade och samtida att de snart blir både daterade och ohyggligt dåtida. Som en gammal Corren.
Så bestämmer sig Banks under en utflykt i Amsterdam, liksom i förbigående, att köpa sex. Enda skälet till att parningen blir inställd är att Banks druckit så mycket att han inte kan förmå generalen i giv akt.
En sådan scen skulle vara omöjlig i dag ochen sådan Banks anno 2011 skulle sannolikt gå en snar läsdöd till mötes.
Men bara femton år sedan var det tydligen helt comme il faut. Fascinerande.