Philippe Claudel förbryllar

En man lämnar ett krigshärjat land, utan namn i boken men beläget någonstans i Sydostasien. Han kommer som flykting till ett likaledes namnlöst land.

Han har bara med sig några få ägodelar men också ett litet barn som han bär på armen när han installeras på en förläggning. Ett slumpmässigt möte med en man under en promenad bryter isoleringen i det nya landet.

Trots att de inte förstår varandras språk byggs en stark vänskap upp. Så småningom förflyttas mannen till ett annat boende där han av inte uppenbara skäl är inlåst och vänskapsbandet bryts. Han försöker dock ganska snart hitta sin vän på nytt och rymmer ut i den främmande miljön med barnet på armen.

Det är egentligen hela handlingen i denna koncentrerade och korta berättelse. Till detta läggs minnen från det gamla landet, sorg och saknad skildras i finstämda formuleringar.

Jag måste säga att Philippe Claudel lämnar mig lite förbryllad den här gången. Hans genombrottsroman "Grå själar" var en mångbottnad kriminalhistoria, vacker och sorglig. Skönheten balanserades av en kärvhet i språket. Claudels prosa var inte alltför välpolerad, men jag undrar om det inte är just vad den är "Monsieur Linh och den lilla flickan". Här rör sig Claudel farligt nära den gräns där vackert språk blir detsamma som tråkigt språk, och jag tycker nog att han hamnar på fel sida då och då.

Det finns absolut kvaliteter i hans berättande också i den här boken, och slutet gör att man - precis som i "Grå själar" - får anledning att ompröva sin läsning. Det är övertygande och bra gjort, och det räddar en hel del av boken.

Men på det hela taget gör den ett mer elegant än angeläget intryck.

DANIEL ERLANDSSON