"Inte utan min mamma" kan knappast sägas beskriva en bildningsresa av traditionellt, borgerligt snitt. Men Pia Ingströms essäistiskt färgade skildring av uppväxt och vuxenblivande väver samman liv och litteratur, minnen och reflektioner samt för all del också en betydelsefull vistelse i Istanbul på ett sätt som gör att man ändå kan tala om ett slags bildningsväg.
Den är spretig och inte kronologisk och det har sin förklaring: minnet fungerar tematiskt, det förflutna ligger lagrat i besvärliga klibbiga klumpar, skriver författaren som är kulturredaktör på finlandssvenska Hufvudstadsbladet i Helsingfors.
Ingen dans på rosorMamma är som titeln antyder huvudperson, men ändå inte. Till en början handlar det mycket om författaren själv och hennes väg in i litteraturen. Framför allt den tonåriga faiblessen - här är vi många generationskamrater som känner igen oss - för den tidens psykoskildringar. Det handlar om böcker som Flora Rheta Schreibers "Sybil", Hannah Greens "Ingen dans på rosor"och förståsSylvia Plaths "Glaskupan".
Mild självironiLakoniskt och med mild självironi ser författaren tillbaka på sitt unga jag, vars föräldrar var aktiva i 1970-talets psykologiska alternativrörelse. Ett annat viktigt spår i vuxenblivandet var sommarjobben på Beckomberga mentalsjukhus - jo, det var nog så att den svenska psykvården då i hög grad bars upp av finska studenter utan vårdutbildning, kunskaper i svenska räckte.
Först i bokens andra del närmar sig Pia Ingström sitt ursprung på allvar, modern Vuokko och framför allt den karelska familjen på hennes sida. Hon läser dagboksanteckningar, intervjuar mammans bästa väninna och fördjupar bekantskapen med de tre morbröder, vars liv var och en för sig speglar klassresan ur olika perspektiv.
TvåspråkighetHär finns många intressanta iakttagelser om tvåspråkighet och bildningsgång - framför allt reflektioner om skillnaden mellan att göra klassresa i Finland och i Sverige. Klassresenärerna i efterkrigstidens Finland gjorde det som samhället förväntade sig av dem: de utbildade sig, återuppbyggde landet, strävade och kom upp sig. Sedan var det ingenting mer med det.
I Sverige har klassresan på senare år gjorts till ett begärligt studieobjekt, och en av författarens morbröder funderar: Kanske var det en chock för medelklassen där (i Sverige, min anm) att det fanns en arbetarklass?
Mera mamma!Modern fick sammanlagt nio år i skolan och liksom många andra kvinnor på 50-talet flyttade hon från land till stad och började arbeta, gifte sig, fick barn, skilde sig, slet som ensamstående och uppskattades förstås inte alltid efter förtjänst.
Porträttet av henne är kärleksfullt och sakligt - och lite trevande: man letar efter hennes spår i världen. Samtidigt gör sorgen efter hennes död konturerna skarpare. Hon hade gott fått ta större utrymme i den bok där både omslag och titel är tillägnade henne.