Tänk er att ni invaggas i en känsla av relativ säkerhet. Ni har en bok i handen, ni tror att ni vet ungefär vad ni kommer att få ut av den. Men när ni börjar läsa dyker det varken upp någon bekräftelse eller vägledning. Ni blir förvirrade, för att inte säga häpna. Kanske känns det nästan som om ni ska storkna vid ett och annat tillfälle. Precis de känslorna framkallade den danska poeten och prosaförfattaren Pia Juuls nya bok "Mordet på Halland" hos mig.
En morgon vaknar Bess upp ensam i huset hon delar med sambon Halland. Var är han? Har han redan gått till jobbet? Nej. Halland ligger död ute på gatan, skjuten. Så skulle vilken kriminalroman som helst kunna börja, inte sant? Men allt man nu tror ska följa lyser med sin frånvaro. Visst, det finns en polis, anhöriga, grannar, saker som ingen känt till medan Halland var i livet. Men ingen kommer vidare, varken i utredningen eller i sorgearbetet. I stället öppnas andra vägar och nya tankar tar form. Intrigen vindlar i väg.
Mordet på Halland tog de danska läsarna med storm när den kom ut i original förra året, och Juul fick ta emot det prestigefyllda BG Banks Litteraturpris. Somliga har sett romanen som ett lustmord på kriminalgenren, men det var knappast Juuls avsikt. Däremot experimenterar hon friskt med den och testar nya infallsvinklar. Form och funktion är helt klart lånade, men intriglånet är skenbart: I stället för det förväntade handlar boken om sorg och att vara närvarande. Och underligast av allt är kanske att det fungerar. För "Mordet på Halland" är inte bara ett försök att tänja på gränser, det är också ett porträtt av en människa i kris.