Jag har egentligen aldrig varit någon stor konnässör av skräck och våld. Men, japanska regissörer som Takashi Miike med filmer som "Ichi the killer" har gjort mig nyfiken på de mekanismer som utmanar, äcklar och attraherar mig.
När den senaste vågen av äckelskräckis inleddes för några år sedan med "Hostel" och "Saw" var de intressanta ur just det perspektivet och i relation till omvärlden. För visst är det fascinerande att biopubliken drogs till dessa filmer samtidigt som verkligheten fylldes av bilder av gisslan-halshuggningar, Abu Ghraib-övergrepp och skolskjutningar. Det går inte att komma ifrån att det som fenomen är intressant.
Tyvärr går det inte att säga detsamma om filmerna. De blir bara sämre och sämre och jag irriterar mig mest över att jag inte har slutat försöka förstå vitsen med dem. De är ju inte skrämmande utan bara motbjudande och inte ens det på ett givande sätt.
Italienske filmprovokatören Pasolini rättfärdigade sitt obscena "mästerverk" "Saló, eller Sodoms 120 dagar" med att konstnärens roll är att avslöja vår falska tolerans inför yttrandefriheten för att den riskerar att göra oss olyckliga i stället för fria.
Någon sådan intelligent tanke går definitivt inte att spåra i "Saw V" Produktionsvärdet har blivit så dåligt att den känns pinsam att titta på. Historien tappar dessutom helt bort sig genom mängder av tillbakablickar från de tidigare filmerna.
Till slut börjar jag undra om femman faktiskt finns men konstaterar torrt att sadistiske huvudpersonen Jigsaw verkar ha hittat det ultimata tortyrredskapet; att se "Saw V".
Per Ericsson