Boel Englund och Lena Kåreland: Rätten till ordet
Carlssons bokförlag
Elin Wägner och Ellen Key känner de allra flesta till. Även Klara Johanson har uppmärksammats på nytt med Carina Burmans utmärkta biografi förra sommaren. Men Gertrud Almqvist-Brogren, Mia Leche Löfgren, Mollie Faustman och Lotten Dahlgren?
Om dem och fjorton andra kvinnor handlar professorerna Lena Kårelands och Boel Englunds kollektivbiografi över skrivande Stockholmskvinnor 1880-1920. Gemensamt för de 21 kvinnorna är att de alla skrev litteraturkritik.
"Rätten till ordet" fokuserar inte på vad eller hur dessa kvinnor skrev utan att de skrev. Vad fick dem att ge sig in på det mansdominerade kritikområdet? Vilka strategier använde de för att få rätten till ordet och rätten att använda det inte bara för att själva skriva utan också att bedöma litteratur?
Kåreland och Englund har dykt långt ner i arkiven och deras forskning om de första kvinnliga litteraturkritikerna är i många fall en fantastisk pionjärgärning. Här tas litteraturhistoriskt betydelsefulla kvinnor upp som till och med "Nordisk kvinnolitteraturhistoria" har ignorerat. Äntligen! tänker jag många gånger under läsningen.
Tyvärr störs läsningen av den något röriga dispositionen och de något luddiga urvalskriterierna. Endast Stockholmskvinnor ska av någon anledning undersökas.
Varför detta i en tid då Stockholm förvisso var ett kulturellt centrum men då mycket inflytande för de skånska författarna kom från Köpenhamn och där även Göteborg var ett viktigt centrum för framför allt skrivande kvinnor?
Ett av kapitlen ägnas dessutom Selma Lagerlöf. Här skildras en strategisk och maktlysten författarinna som visste hur hon skulle vinna både kritikerna och kapitalet, förvisso en viktig kompletterande bild till den av Lagerlöf som sagotant, men så vitt jag vet bodde Lagerlöf bara en kort tid i Stockholm. Någon litteraturkritiker, såvida man inte vidgar begreppet till att även gälla de brev där författare kommenterade litteratur, var hon heller inte. Så varför inte bara släppa huvudstadsperspektivet?
I mitten av boken avbryts kollektivbiografin för Boel Englunds reflektioner över svårigheter och förtjänster med att skriva historisk biografi. Men varför är inte detta kapitel placerat längre fram eller bak i boken?
Petitesser kan tyckas, men vill man andra läsare än högskolestudenter och litteraturforskare bör man hushålla med resurserna. Kårelands och Englunds stoff är så spännande att det gott kan presenteras på ett spännande sätt också.