"Språkriktighetsboken" ser inte som sin uppgift att tala om för folk hur de ska prata och skriva. I stället vill den beskriva hur vi använder vårt svenska språk i dag.
Ny bok
Språkriktighetsboken -- utarbetad av Svenska Språknämnden
Norstedts Akademiska förlag
Heter det "vi äter pizza före steglingen" eller "innan steglingen"? Rentav "före innan steglingen"?
Lugn. Nu finns besked för alla som stundom förbryllas av svenska språket. För första gången på decennier utkommer en uppdaterad, rejäl, diskuterande handbok om språkriktighetsfrågor, för tydlighetens skull betitlad just "Språkriktighetsboken". Bakom den gedigna insatsen står Svenska språknämnden som under många år arbetat med boken.
Det ofta omtalade, men ganska överspelade, rättesnöret Erik Wellanders "Riktig svenska" har gjort sitt. Svenskan har förändrats en hel del sedan den boken utkom för första gången 1939.
Tidens inverkan är påtaglig i "Språkriktighetsboken". Mest uppenbart är det i själva grundinställningen till språket. Svenska språknämnden ser inte som sin uppgift att tala om för kreti och pleti vad som är rätt eller fel svenska. Katederundervisningen är borta. Visst finns regler, men språket formas och förändras av utövarna, inte av experter.
Därför får vi sannolikt leva med företeelser som vissa känsliga individer reagerar på med förfäran. Som det gradvisa bortfallet av infinitivmärket "att", särskilt i satser med flera verb, som i "Hon hoppas bli befordrad".
Språknämnden godkänner det skrivsättet, liksom en annan omtvistad, ofta förtalad konstruktion: dubbelt supinum. Alltså "han hade hunnit städat" i stället för det som ofta anses vara korrekt, "han hade hunnit städa". Båda konstruktionerna accepteras, men användaren bör var medveten om stilskillnaden, skriver Svenska språknämnden. Dubbel supinum signalerar talspråk och en ledigare stilnivå.
Stilnivå är ett ledord genom boken. Vad vill vi säga, när, hur och till vem?
Överhuvudtaget delar Svenska språknämnden ut få pekpinnar. Ett undantag är den alltmer utbredda tendensen till särskrivning. Men då har pekpinnen en ganska logisk orsak. Särskrivning kan förvirra och försvåra själva grundidén med språket: kommunikation. Dessutom kan ju särskrivning ge ett lätt komiskt intryck som i favoriten "svart hårig sjuk sköterska".
Framför allt är "Språkriktighetsboken" en tankeväckande och rolig läsning. Det är ingen bok man plöjer från pärm till pärm utan snarare läser i lite här och där, allteftersom.
Bokens upplägg är tydligt och pedagogiskt. Först ges en definition av problemet, eller av det som uppfattas som ett problem. Sedan följer diskussion och exempel på hur problemet faktiskt hanteras i skrift. Sist följer Svenska språknämndens rekommendation, som ofta just bara är en rekommendation. Vänner av språklig ordning kan nog bli ordentligt irriterade.
Många "problem" är välbekanta dilemman, som "varken eller" -- "vare sig", "slags" -- "sorts", "sin --hans/hennes, deras". Inga nyheter, men det är alltjämt frågor som väcker undran. Men det är i de mer komplexa fallen, som dubbel negation, ordföljd och meningsbyggnad, som "Språkriktighetsboken" verkligen fyller ett tomrum.
För alla vet väl att man varken äter pizza "före steglingen" eller "innan steglingen"? Pizza käkar man efter underhållningen.
Fotnot: Svenska språknämnden accepterar såväl "före" som "innan" steglingen. "Före innan" bör dock undvikas. "Stegling" är en gammal straffmetod -- avskaffades i Sverige först 1841 -- där en halshuggen brottslings huvud och högra hand efter avrättningen spikas upp på en påle (ett stegel).