En uppväxt på missionsstationer och internatskolor i 1950-talets Afrika hör inte till dussinerfarenheterna i ett författarbagage. Lennart Hagerfors har också förvaltat detta väl i sina bästa böcker.
På 80-talet skrev han en trilogi om européns möte med Afrika, inledd med den självbiografiska "Bortom Mukambo", en sinnligt skildrad upplevelse av barndomens Kongo som faktiskt kan jämföras med Le Clézios "Afrikanen". "Längta hem" (2003) var en gripande skildring av de ständiga avskeden när barnet skickades iväg långt bort från mamma och pappa till internatet i Pointe-Noir vid Atlantkusten.
Ständigt utanförNu är Hagerfors framme vid en kronologiskt tredje del: "Komma bort". Det är 1960 och som 14-åring är det dags för Lennart att gå i skola hemma i Sverige. Först i Västerås där han tar realexamen, och när föräldrarna trogna sin kallelse återvänder till Kongo på Lidingö där missionsförbundet har ett hem för utresande missionärers barn.
De ständiga flyttningarna fragmentiserar synen på världen, barndomens känsla av övergivenhet sätter destruktiva spår i relationerna såväl till andra som det egna jaget, grundlägger konflikträdsla och en sorts katastrofberedskap. Liksom i "Längta hem" skriver Hagerfors med den vuxnes blick och insikter om utanförskapet som ständig följeslagare och extrabörda.
Tar ställningJämfört med de tidigare böckerna är "Komma bort" en till stor del oinspirerad, rentav pliktskyldig uppföljande utvecklingshistoria. Men samtidigt en angelägen inifrån-belysning av missionärsfamiljers liv och villkor - som nu tillhör en förfluten tid.
Den fromma världen var trång men trygg, den profana lockar med spänning - och bjuder en oöverträffad andlig upplevelse: Ingmar Bergmans film "Jungfrukällan".
Boken kan faktiskt ses som ett nyanserat ställningstagande i bataljen mellan troende och humanister. Gud finns inte för Lennart Hagerfors, redan 14-åringen anlade en kritisk syn på folkhemsk idealisering och romantisering av missionskallelsen. Men han inger läsaren respekt för missionsarbetarnas allvar och goda vilja.