Mångkonstnären Daniel Boyacioglu visar sin dubbla hemhörighet i musiken och litteraturen i sin nya diktsamling. En dikt kan handla om mamma soul och pappa jazz, en annan om en libanesisk trumpetare. Andra stycken handlar om skrivandet, ibland lättsamt med en humoristisk ton, ibland på allvar.
Men han visar också sitt främlingskap; förundran inför samhället beskrivs i enkla och klara bilder. Det är en lättillgänglig poesi i den meningen att språket är enkelt. Vissa dikter tenderar ändå att bli lite diffusa och somliga är rena bagateller.
Över huvud taget finns en stor spännvidd i Boyacioglus bok. Vad som dock framstår som det mest väsentliga temat är berättelsen om en far som misshandlar och terroriserar sin familj. Där är också den konstnärliga uttryckskraften som störst. Jag får en känsla av att dikterna om fadern är Daniel Boyacioglus egentliga ärende. Det finns andra som är bra, men smärtpunkten förefaller definitivt ligga där. I en av dikterna om fadern frågar han sig:
Vad heter det hat
som förätit sig
men som fortfarande känns som hat.
Ja. Det är hatet,
det sanna hatet,
det andra kallas nåt annat
Ingen nåd alltså. Dikten handlar om "syrrans son" och riktad till fadern säger den: "honom kommer du aldrig att få träffa".
Där, i det väldigt tydliga, är Daniel Boyacioglu som bäst.