Tuija Nieminen Kristofersson:
Trilogi
Albert Bonniers förlag
I Tuija Nieminen Kristoferssons "Trilogi" har två nyskrivna diktsviter sammanförts med samlingen "Någon gång regn i Ngorongoro" från 2004.
Det blir nästan för mycket. Min inre linnéan vill fåfängt ge sig detta material i våld. Vilket är just fåfängt. För som författaren och alla vet: "Allt blir inte registrerat, kategoriserat / märks på natten vid kusten när strömmen / gått och hotellets vakter vandrar fram och tillbaka / med ficklampor i händerna ..."
Biologi, geografi, biografi. Och så några obligatoriska ordlekar grundade i ljudlikheten mellan ord som "är" och "air". Att empiriskt försöka förstå denna sinistra syntes är nog ingen större idé. I likhet med en skock samtida svenska poeter har Tuija Nieminen Kristofersson pippi på naturvetenskapliga termer och turer. Linné häckar för den skull inte här.
I naturskyddsområdet Ngorongoro i norra Tanzania har forskare funnit tre och en halv miljon år gamla fotspår. Från en så poetiskt tacksam trakt förflyttas läsaren så småningom till plattfiskens pelagiska värld.
Tuija Nieminen Kristofersson serverar inte sina fiskar i filéer. Hon serverar dem i metaforer. I "Spättan och stjärnan" vevas de in som en lina - "rasslande med en biografi baklänges in i rullen". Stjärnan i svitens titel tyngs inte heller av någon stelnad innebörd. Den är lika mycket litteraturhistoriskt tecken (asterisk) som geometrisk realitet (sjöstjärna).
Kanske än mer mångförslagen är sviten "Lammbilder". Här vallas man runt i fårakläder eller någonting ditåt. Såsom helgon eller syndabock eller bara som den dödens lammunge vi alla faktiskt är. Någon gång med djurrättspolitisk knorr: "allt kött är hö, vegetariskt från början / närande en tid, kalvens lammets tid / de långa djurtransporternas tid"
Transportsträckorna är över huvud taget många. Snarlika sjok tar ibland udden av varandra. En författare som fått för sig att likna en spättas täta skrov vid "ett fattigdomsindex före socialbidrag" förlåter man gärna sånt.
OLA KLIPPVIK