NY BOK
Charles Baudelaire:
Det moderna livets målare
Översättning: Lars Holger Holm
Leo förlag
Författaren som kritiker? Debatten om lämpligheten i att sitta på två stolar förs med ojämna mellanrum. Den leder ingenstans, men bör naturligtvis ventileras i offentligheten. Finns ju om inte annat risk för korruption i de där environgerna.
Problemet med debatten är att de två perspektiven egentligen inte kan förenas. Det ena är kultursociologiskt, i bästa fall maktkritiskt, det andra estetiskt. Det ena handlar om förhållanden, det andra om blick. Aldrig mötas de två. Samtalet grumlas dessutom av det faktum att en insyltad kan vara briljant och en till synes självständig gravt eklektisk. Och några vattentäta skott mellan utövare och bedömare har såvitt jag vet aldrig existerat.
I det kritiska ögonblicket är kritikern lika ensam som konstnären. Och lika skapande. Constantin Guys (1805--92) ville aldrig kallas konstnär. Det hedrar honom. Konstnär kan nämligen lätt bli en synonym för taffliga målare och installatörer som raggar pengar från stat och kommun, kapital och landsting. Och det hedrar Charles Baudelaire (1821-67) -- Poeten alltså -- att han i "Det moderna livets målare" begår en skimrande hyllning till Guys, vare sig dennes tecknarmödor ägnas dandyn eller kvinnan, krig i fjärran eller Paris.
Det är essäistik i modernitetens jämnhöjd. Konstförståelse av högsta karat. Trots att den är skriven av en diktare och frände. Eller tack vare.