Vad är litteraturvetenskap? Svar: Att vilse i en skog försöka utstaka ett spår utifrån en karta ritad på frihand i minnet. Schiöler följer jag ändå. Ett strövtåg i svensk kortdikt, svalkande som vatten.
Verner von Heidenstam och Pär Lagerkvist. Harry Martinson och Tomas Tranströmer. Gunnar Björling och Ann Jäderlund. Schiöler tussar samman dessa sex poeter parvis, och vem kan motstå en sådan placering? Rimligen rätt många, sett till dagens bildstormiga klimat av konceptdikt och ren information.
Hos Schiöler landar Heidenstams och Lagerkvists expressiva panoreringar i Martinsons och Tranströmers lika närsynta som allmänsyftande naturoptik, som i sin tur bildar fond till Björlings och Jäderlunds skenbart "ofärdiga" metarepetitioner. Heidenstams fågel blir Martinsons vipa. Björling härmar den och Jäderlund är den. Tranströmers vipa är en "vipa". Och Lagerkvist? Hans fågel är Heidenstams fågel, fast fördold: "långt långt borta, / ljuder en fågelröst spröd som glas"
Allt enligt en hemskt grovhuggen logik, som mest är min egen men i viss mån även bokens. Invändningar ingår. Författaren lägger lyhört örat till och skrapar, men utan yxa ingen bok och här hade det varit värre.
Annars vilar Schiöler ganska tryggt på tidigare forskning och blir stundvis kanske väl nitisk i sin jakt på en unik observation - namn som Espmark, Engdahl, Olsson och Bergsten har i hög grad redan varit här och stegat upp och gränsat av, akustiktestat och vägt - men till skillnad från inom naturvetenskapen är ju vägen här målet och Niklas Schiölers granbarriga skogsstig är svårförklarligt naturskön.
Därav alla metaforer.