Anita Johanson är en egensinnig poet: om besläktad med någon på vårt språkområde så är det finlandssvenskan Eva-Stina Byggmästar. Nu ger doldisen från Lund - en av landets bäst bevarade konstnärliga hemligheter - ut en ny diktsamling, "Tilltal".
För högsta möjliga förståelse och njutning bör läsaren förhålla sig öppet till Johansons implicita nyckelbegrepp: panteismen. Du, eller Gud, finns överallt i universum. I de fyra elementen, i djuren och växtligheten. Och viktigast av allt är leken, modet att vara barn och våga beträda stigarna som vuxenvärlden gärna låter växa igen.
Inte utan komiska inslag ("den heliga anden, gräs-anden...") skriver Johanson allvarligt menande dikt, symbolisk och skapelseskälvande, naivistisk men knappast naiv. Inte sällan vetter den mot vaggvisan och sagans motiv. Så kan det låta: "de inre vattenpölarna/ speglar himlavalvet", "mitt inre rum/ gränsar till underjorden". Så tas människans dialektik och hela vidd i beaktande, så bottnar och svävar denna poesi. Metamorfosen är nära men markens jord och videbuskar närmare.