Med en kunskapsnivå av encyklopediska dimensioner har Göran Bergengren tagit sig an fågeln som ofta förväxlas med gråsparven. Så bär föreliggande bok, kort och koncist kallad "Pilfink", också på det stoff som minor classics vävs av: poesi och sak. Gebbe Björkmans detaljerade teckningar förstärker känslan av koncentration och allvar.
Den för östgötar och Corren-läsare så välbekante Bergengren har sedan länge sysslat med ring- och färgmärkning av de små pilfinkarna och genom åren utvecklat ett ornitologiskt kontaktnät som motverkat den relativa isolering som urbanitetens enögda dansgolvskramare möjligen kan finna att han lever i.
Han framstår inte bara som folkbildare och ekolog, därtill en mycket miljöpolitiskt medveten sådan, utan även som en oväntat hängiven Linné-lärjunge, med ett tämligen utvecklat sinne för sortering och systematisering.
Samtidigt som Bergengren tycks vara både socialist och strukturalist, så framstår han som en oväntat genuin liberal, i det att han hos pilfinkarna vill se en utplånad anonymitet som kan hjälpa honom att "urskilja saker och ting i kollektivet". Utan fåglarnas särdrag och individualitet verkar hela poängen med fågelsysslandet gå förlorad. Bergengrens betoning av "hemmavid" är å andra sidan djupt konservativ.
Ordning och reda, frihet och folklighet, konst och hemkomst - detta måste vara den ende författaren i samtidigheten som presumtivt kan attrahera sex riksdagspartier. Och det sjunde, kd, kan ju med lite god vilja inläsa ett gudomligt drag från Linné.
Själv vill jag nog hellre se honom som en skön solitär vid ett glas saft utanför husknuten och hagtornssnåren. Sedan tar jag taxin till stan och första bästa dansgolv, eller pub. Med det föreställda minnet av en äkta poet som talar ett annat språk än jag.
JAN KARLSSON