Kulturutredningen ansåg ju att det blev för svårt att definiera vad kvalitet är och strök därför begreppet i kulturmålen.
Men redan i somras kunde Corren avslöja att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth visst tänkte ha kvar kvalitetsmålet, det berättade hon efter premiären av "Näsflöjten" i Vadstena.
Intuitivt är jag också glad att det inte blev en stor supermyndighet. Stort är tungrott, litet och specialkunnigt smidigt och bra.
Portföljmodellen då? Den som innebär att staten lämnar en tredjedel av kulturpengarna till regionerna, att själva fördela.
Motståndarna menar att dumma landsortspolitiker då kommer att satsa på stadskamper och schlagerkavalkader, blinkande lampor som drar flugor till besöksnäringen.
Förespråkarna menar att de som tror så illa om regionpolitikerna är pinsamt fördomsfulla och att pengarna istället kommer att användas bättre, eftersom regionpolitikerna är mer nära medborgarna.
Jag tycker att portföljmodellen är sympatisk. Men då gäller det att partierna ställer upp med sina allra bästa politiker. Kultur har inte hög status inom politiken i dag, det måste den få om systemet ska fungera.
Men money talks. Kanske kan portföljmodellen faktiskt höja kulturfrågornas status på det regionala planet.