Positiva motbilder i tiden

‚KONST

Helen Chadwick

Liljevalchs konsthall, Stockholm

Pågår t o m 27/11

Med fem gyllene klot likt planeter i ett blått urhav där kvinnokroppar undergår märkliga metamorfoser iscensätter den brittiska konstnären Helen Chadwick (1953--1996) sitt verk "The oval court". Hela Liljevalchs stora sal tycks förvandlad till ett tempel, där kvinnan är gudom och kroppen, könet, vägen till den andliga erfarenheten. Det är som hade den schweiziska videokonstnären Pipilotti Rists berömda filmsekvenser landat i fysisk gestaltning.

1996 ställde Helen Chadwick ut på Uppsala konstmuseum. Det var en utställning som väckte starka känslor, som berörde och upprörde. Under själva utställnings­perioden avled konstnären plötsligt, endast 43 år gammal. Då, vid sin för tidiga död, var hon ett hett namn på den internationella konstarenan. Sedan snabbt märkligt bortglömd, eller i varje fall placerad i skuggan av en ny generation brittiska konstnärer, de s k YBA:s, konstsamlaren Saatchis protegéer.

Att Liljevalchs nu, parallellt och i samarbete med Barbican Art Center i London, på nytt väcker intresset för Chadwicks sinnliga, och samtidigt djupt andliga feminism, är en välkommen kulturgärning. I ett debattklimat präglat av extremism och motsättningar är Chadwicks självklara hävdande av kvinnan och kvinnokroppen ett nyktert korrelat. Hos Chadwick finner jag inget av dagens ytterligheter i debatten om kön och makt.

Samtidigt slås man av hur oerhört aktuell och på samma gång inflytelserik hennes konst är, betraktad så här i backspegeln efter nästan tio år. I dag är det svårt att tänka sig att någon skulle uppröras över hennes gestaltningar av kön och sexualitet. I dag ser vi dem som ömsinta hyllningar till och undersökningar av liv och kärlek, kvinnors såväl som mäns. Hennes vackra, pälsklädda bronsfallosar som en gång väckte sådan uppståndelse framstår i dag som kärleksfulla påminnelser om könens ömsesidiga beroende och glädje av varandra. Hos Chadwick finner jag ingen motsättning eller kamp i förhållande till det andra könet. I hennes verk är i stället man och kvinna ömsesidiga delar av en helhet som endast har yttre likhet med modebegreppet queer.

De gyllene kloten i "The oval court" har konstnären själv beskrivit som fingertoppars beröring -- en skapelsemetafor, om man så vill, med såväl mänskliga som gudomliga förtecken.

Det finns ett sunt, generöst bejakande av kroppen och dess funktioner hos Chadwick. Så gjorde hon till exempel vitmålade bronsblommor av formationer uppnådda genom hennes och hennes makes urinering i snö. Så sublimerade hon ett av kvinnans mest hemliga attribut, tampongen, genom att sticka den i olika grader av rött garn. Hon sydde rosafärgade sidenkuddar med armhåls- och könshår, hon höll en människohjärna varsamt mellan kupade händer och omslöt dess båda delar, precis som hon bejakade det tudelade könet, kvinna och man. Alla dessa verk ingår i den välstrukturerade utställningen.

Åtskilliga är de kvinnliga konstnärer som med all sannolikhet har Helen Chadwick som en av sina inspiratörer och föregångare i det konstnärliga utforskande av kvinnokroppen. Niclas Östlind, ansvarig för den svenska versionen av utställningen, nämner några i sin välskrivna, täta katalogtext. Fler kunde säkert med samma rätt namnges. Över huvud taget är det en märklig känsla av igenkännande som infinner sig när man går runt i Liljevalchs salar. Att Helen Chadwick äntligen på det här sättet får sin rättmätiga plats i den kvinnliga konsthistorien känns därför mycket tillfredsställande.

Helen Chadwick var den stygga flickan som vägrade att förneka sin kvinnokropp och sitt kön och som i stället använde sina egna förutsättningar i sitt konstnärliga skapande. Därmed utgör hennes verk också övertygande och positiva motbilder till den objektifiering och destruktiva kroppsfixering som bland annat tar sig uttryck i ångestfyllda ätstörningar, något som konstnären själv hade erfarenhet av.

Hos Chadwick möter man inget av den narcissism som annars inte är ovanlig i den konst som sysslar med den egna kroppen. Hennes rörelse är riktad utåt, mot betraktaren, man såväl som kvinna. I detta liksom i så mycket annat var hon inte bara en självständig och intelligent skapande konstnär utan en föregångare, utan vars verk konsthistorien från det senaste decenniet hade sett ganska annorlunda ut.