Bo Borg ser två nya utställningar i Linköping och finner dem allmängiltiga just för att de vågar vara så privata och subjektiva.
KONST
Joanne Posluszny-Hoffsten
Gold Rush
jr. Konsthallen, Linköping
Utställningen är öppen dygnet runt och pågår till 22 maj
Om våra vänner djuren...
Catharina Johansson, målningar
Galleri Skådebanan, Linköping
Utställningen pågår till 20 maj
Det sägs att med postmodernismen förstod vi att de stora gemensamma berättelsernas tid och betydelse var över. Visst kan det ligga en sanning i det, men i konsten falsifieras den utsagan oftare än den besannas. För gång på gång dyker små berättelser upp som Joanne Posluszny-Hoffstens "Gold Rush" eller Catharina Johanssons "Om våra vänner djuren..." Det är avgränsade berättelser som ändå känns som om de tar sig an mera övergripande gemensamma erfarenheter. De känns generella just för att de är så privata och subjektiva och visar det stora i det lilla.
Catharina Johansson visar på sin senaste utställning målningar med djur som motiv. Här är det tydligt att berättelserna är mycket viktigare än språket. För om Catharina Johansson kan vara experimentell och okonventionell i andra ådror av sin konst berättar hon här i ett konventionellt föreställande måleri.
Måleriet känns mycket mindre övertygande än engagemanget. Färgen är hård, ibland nästan gräll, med djur platta som klippdockor. Bäst tycker jag om de två hararna som samtalar, "kanske om harvärjor". Det är en tuff målning där de formella bristerna paradoxalt nog skapar ett övertygande och engagerande känsloläge. Men så är det inte i flera av de andra bilderna.
Joanne Posluszny-Hoffsten har installerat sig i konsthallen jr.s skyltfönster. Det fungerar fint. Hon låter lyxen bli temat. Utanför hennes hemstad Buffalo låg ett lyx-spa. Hon låter överflödet förgylla deras skor och överdådet ge guldglans åt deras badmintonraketar. Och hon lyckas ta sig bakom och under guldglittret. Reflexerna bländar inte utan vänds inåt i krackeleringarnas sprickor. Här finns hennes fantastiska väsktorn med påmålad dekor i en grovt dekorativ stil.
Till det yttre kan det ibland likna Ulrika Hydman Valliens grovt måleritecknade dekorer. Men Joanne Posluszny-Hoffstens objekt använder det dekorativa språket mindre renodlat dekorativt och i stället till helt andra och mera angelägna berättelser.
Joanne Posluszny-Hoffsten får mig att behålla tron på mina tvivel. Och det är en kvalitet som heter duga när man ska förhålla sig till både stora och små berättelser.