Christian Azar:
Makten över klimatet
Albert Bonniers förlag
Debattböcker ska ha lite tur. Så är det till exempel när Christian Azars "Makten över klimatet" får kopplingar till finansoron. Även om jag känner igen det historiska klimatscenariot med dess utsikter och utgångar så finns det en aktuell kärna i hans sätt att resonera. Dit hör prislapparna.
Eller som Ulrika Kärnborg uttryckte det i en krönika: "Åh fan. Det är alltså inte bara så att jorden går under - det kostar pengar också."
När Azar beräknar kostnaden för att minska de globala koldioxidutsläppen ser man att de är i paritet med det som amerikanska makthavare just nu pumpar in för att reda ut Wall Street-röran.
"Om en kostnad mäts i miljarder dollar kan den uppfattas som väldigt hög. Det är lätt att få intryck att vår levnadsstandard, ja hela vår moderna civilisation, är hotad. Så används också dessa eller liknande siffror av dem som vill argumentera mot klimatåtgärder."
Man förstår att det handlar om något annat: psykologi, markering. Precis som med USA och Kyotoprotokollet. Och att det är skillnad på pengar och pengar. Men passar krackelerad finansmarknad och någon slags systemskifte in i klimatkampen? Det svaret uteblir, "Makten över klimatet" är en snäll bok, slipad.
Mycket siffror blir det hur som helst: elproduktionen står för en fjärdedel av växthusgaserna, transporterna för fjorton procent, industrin lika mycket.
Avskogning, jordbruk, boende, allt går att uttrycka numeriskt. Precis som isavsmältningens arealer, havsytans höjning, Östeuropas klimatbelastning, matpriserna och etanolbomben, hyggena i de brasilianska bränsleodlingarnas spår, energiförlusterna när vi byter olja mot biobränslen, temperaturökningen.
Det finns något besjälat i Azars ansats; det är välskrivet, pedagogiskt, kunnigt. Han tror utan att sätta i klackarna för hårt, han tror på höjd koldioxidskatt, handeln med utsläppsrätter och på kärnkraft som nödutgång.
Mot slutet ger han sig själv epitetet "possibilist", något bortom optimist och pessimist. Det känns lite fegt. Inget originellt i det.
Han har ju varit med ett tag: miljökommissionären Wallströms rådgivare, i Göran Perssons grupp mot oljeberoende och just nu i Reinfeldts kommission för hållbar utveckling. I den egenskapen tror han på styrmedel. Folk ska verkligen inte få bära sig åt.
Problemet med böcker som "Makten över klimatet" är att de lätt ställer in sig i det rullande väckelsemötets "snart är det för sent". Vilket varje tänkande människa ändå inser. Det är bara att betrakta motorvägarnas långtradarkolonner, se plocke-pinnet av jetstrimmor på himlen eller gå runt i en gallerias utbud.
Och på det spåret saknar jag något vid sidan om forskarens siffror, en annan slags oro. Med andra ord mer av humanism, den som genererar minne och handling, sorg och vrede, människans drivkrafter.
Var finns Azars egna motbilder undrar jag, hans spår ut i biologin, i den heliga tillväxten, till alternativa samhällen?
Först i bokens sista kapitel finns det av sådant. Funderingarna under stjärnhimlen i Mali är bra; jag ser spår till Edberg och Heyerdahl. Det gör att slutet landar mjukt.