Stig Ramel:
Post scriptum
Atlantis
Efter en framgångsrik yrkeskarriär, sist som vd för Nobelstiftelsen, vann Stig Ramel erkännande på ett annat område: som författare.
Främst var det biografin över Gustav Mauritz Armfeldt som kom att uppskattas. Nu kommer ytterligare en bok av Ramel. Han visst att den skulle komma ut efter hans bortgång, vilket fick bestämma titeln: "Post scriptum".
Fem essäer ingår och ämnena framstår som disparata. Ramel uppehåller sig vid "resor och vandringar", han berättar om Peter Wieselgrens insats som bibliotekarie hos Jacob de la Gardie på Löberöd, om en japansk professors Dreyfus-liknande öde, om attentatet mot Hitler och om Berlin. Lätt är det inte att se sambandet mellan dessa texter - och inte heller nödvändigt för att ha utbyte av dem.
Men - i alla fall: de vittnar alla om en stark önskan att får grepp om, förmedla intryck av och ge kunskap om en verklighet som är angenäm, berikande, storartad, förfärlig, motbjudande, trösterik.
Och här finns för mig det värdefulla och samtidigt det sammanhållande i essäerna. Det är författarens livshållning, hans besinningsfulla sätt att upptäcka och ta vara på glädjeämnen, att formulera sitt avståndstagande mot det destruktiva inom människan, att utan pretentiösa formuleringar ge röst åt en humanism som idag är en bristvara.
Hans hållning inför livet hade också en annan sida: hans sätt att tänka på och tala om döden:
"Jag tänker på att min tid är utmätt. Jag gör det utan oro och fruktan. Döden är en omistlig del av livet. Omistlig därför att den sätter punkt för en berättelse som utan den skulle bli olidligt lång och trist. Den skulle tappa sitt värde för både skrivaren och läsaren. Jag vänder mig om och ser den gamla eken, men också några unga kraftiga ekar i närheten och vid dess fötter några unga plantor."
Ett post scriptum av ödmjuk, värdig visdom!
Per Olov Backman