Harry Potter dör givetvis inte när nu J K Rowling avslutar sitt stora fantasyepos med "Harry Potter and the Deathly Hallows", en sexhundrasidig volym som sannolikt många Pottervänner redan slukat med hull och hår. Snart sjutton år gammal, och därmed myndig som trollkarl, ska Harry äntligen göra det han drillats till ända sedan han började sin trollkarlsutbildning. Kraftprovet - slutprovet - att möta ondskan: lord Voldemort. Ingen annan än Harry vågar. Ingen annan kan.
Liksom i den stora, folkliga sagotradition som J K Rowling lånar flitigt ur, renodlas egenskaperna godhet och ondska så fiffigt att de till slut börjar spegla, rentav likna varandra. Harry bär inom sig en potentiell lord Voldemort, och lord Voldemort döljer i sitt otäcka hjärta, en liten rädd pojke.
Men det dröjer innan de två slut möts i "Harry Potter and the Deathly Hallows". I likhet med andra stora bokserier vill J K Rowling förklara och reda ut allting i minsta detalj när hon nu knyter ihop säcken. Och det medför att berättelsen sackar betänkligt. I synnerhet som Rowling ofta rekapitulerar samma historia ett par tre gånger, förvisso ur olika vinklar.
Kanske är just detta omständliga, i mina ögon irriterande, drag en av nycklarna till Pottersagans framgångar. Berättartekniken är inneslutande, alla läsare ges chansen att hänga med. Inga smarta blinkningar, snarast motsatsen: som läsare känner man sig ofta smartare än de redan smarta bokgestalterna. Det vill säga: jag är hypersmart.
Man finner samma inneslutande - eller övertydliga - berättarteknik hos andra megabästsäljare som Dan Brown och Paulo Coelho. Och ett likartat, fyrkantigt, jämntjockt men uppenbarligen effektivt berättarflöde, även om J K Rowlings tidvis leker mer med språket.
I första delen av boken tvingas vännerna Harry, Hermione och Ron på flykt, undan mörkrets makter, men återser under flyktens gång vänner och bekanta. Men snart tar vännerna initiativet. Och det är ju mycket det Harry Potter och andra sagor handlar om: att våga stå upp och möta det skrämmande och otäcka - och därmed sig själv.
I så måtto lyckas J K Rowling över hövan. Harry Potter är 2000-talets absolut största litterära hjälte. Få lär bli besvikna på "Harry Potter and the Deathly Hallows", trots vissa sorger och bedrövelser. Några måste tyvärr stryka med i den svåra kampen mot ondskan. Om inte annat så för spännings skull. Och spännande blir det alltmer ju mer slutstriden närmare sig. Sagolikt, magiskt och överraskande.
Bokens minst roliga överraskning är emellertid epilogen som utspelar sig nitton år senare. Jo, minsann, den föräldralöse Harry har hittat hem och lyckats. Trettioåttaåringen lever liksom bästa vännerna i frid och fröjd i landet där solen aldrig går ned. Inget fel med lyckliga slut. Men slutet var ju redan ganska gott. Varför detta sötsliskiga tillägg? Rowlings bild av mänsklig lycka som liktydigt med en idyllisk kärnfamilj ger eposet en besk eftersmak.
Inte för att det lär förhindra J K Rowlings att alltmer närma sig världens två mest sålda författare genom tiderna. Låt vara att det är en bra bit kvar till Agatha Christies två miljarder sålda böcker, men Rowlings är åtminstone halvvägs till Barbara Cartlands dryga 700 miljoner. Inte kattskit. Heja Harry!
Örjan Abrahamsson