Anita Kratz:
Reinfeldt - ensamvargen
Norstedts
Lågmäld och långsiktig, metodisk och målmedveten. Det är återkommande epitet i Reinfeldt - ensamvargen. Anita Kratz har kontinuerligt följt och samtalat med statsministern sedan 1992, då han 27 år gammal utmanade den nyliberale Ulf Kristersson om ordförandeposten i MUF och vann en knapp seger.
Mest vann de där dagarna på stämman i Lycksele insikten att falangbildningar, korridorkonspirationer och kotterier passar honom illa. Efter katastrofvalet 2002 - och det akuta behovet av ett moderat generationsskifte - blev han del av ett litet hjärngäng med förändringsmandat: Anders Borg, Sven Otto Littorin, Ulrica Schenström.
Annars präglas Fredrik Reinfeldts karriär, likt Göran Perssons, av att han stått utanför inre kretsar och mäktiga nätverk. Ideologiskt har han balanserat mellan konservatism och liberalism, strategiskt vilat i vassen och bidat sin tid. Inom SSU kallades han tvålen. Väckte medelst en skrift 1995 om moderaternas brist på val- och självanalys Carl Bildts vrede. Stretade på i kylan, drev en personvalskampanj 1998, drog lärdom av Gudrun Schyman: res ut i landet och lyssna på människorna.
Undertiteln är tillspetsad, fast flera informanter använder begreppet ensamvarg. Man kan, som Kratz, vända på det och tala om integritet. Pietetsfullt undviker hon statsministerns blinda fläck: pappa Bruno. Minerad mark.
Trots 500 tättryckta sidor kommer läsaren aldrig objektet in på livet. Men bilden av en blank människa symboliseras av den utslätade musiksmaken, Roxette och Toto. Så är han ingen brinnande idépolitiker heller, snarare en pragmatiker som trivs med kompromisser, om än aldrig dagtingar med sin småborgerliga moralism och puritanism och lutherska syn på arbete. Han kommer, säger en anonym källa, "att gå dit vinden blåser".
Å andra sidan har nästan alla partier under senare tid gått mot mitten. I Europa har stora delar av vänstern liberaliserats och högern upptäckt mjuka värden, sociala frågor. Även om den moderata politiken efter valsegern mest gynnat de redan rika och trygga, så kommer man inte förbi att Reinfeldt bidragit till blekningen av partiets överklasstämpel. Alliansen var en lyckad borgerlig PR-kampanj, striden på socialdemokraternas hemmaplan - sammanfattad i "Det nya arbetarpartiet" - ett genidrag.
Till en ekonomiskt klassisk högerpolitik - skatterna, bidragen - måste bilden kompletteras med betoningarna av traditionellt vita moderata fläckar som miljön, jämställdheten, vård, skola, omsorg. Särskilt uppseendeväckande är Reinfeldts (och Borgs) osentimentala förhållande till en moderat hjärtefråga: försvaret.