Praktverk om OS för hundra år sedan

OS 1912 började inte bra för Shizo Kanakuri. Bilen som skulle köra honom till Stockholms Stadion kom aldrig och Kanakuri var tvungen att springa genom stan till starten i maratonloppet.

Han hann knappt få på sig tröja, nummerlapp och en vit keps till skydd mot hettan förrän startskottet gick. Efter 15 km var han klippt slut och måste bryta. Han tog sin tillflykt till herrskapet Petrés lummiga trädgård, blev bjuden på saft och fick vila ut i en av husets sängar. Dagen därpå tog han första båten österut.

Kanakuri "hittades" på 60-talet av svenska journalister, flögs till Stockholm och iförd överrock sprang han så äntligen i mål på Stadion med tidernas sämsta maratontid: 54 år, 8 månader, 6 dagar, 8 timmar, 32 minuter och 20,3 sekunder.

"Japanen som försvann" är en av många sköna stories i Johan Erséus "Solskensolympiaden". Det är nu inte bara Kanakuri som träder fram ur skuggorna, det kryllar av intressanta porträtt på atleter, som befann sig i världstoppen för 100 år sen.

Boken är också en lagom djuplodande berättelse om hur Stockholm fick spelen, bygget av Stockholms Stadion och hur välorganiserade tävlingarna var. (Intressant med tanke på hur illa ute OS-arrangörerna i London verkar vara). Erséus hyllar Victor Balck, eldsjälen som fick OS till Stockholm, här utnämnd till "svenska idrottens fader". Författaren är också förtjust över draget att sätta in den svenska scoutrörelsen i organisationen.

I OS 1912 släpptes kvinnorna lite försiktigt in i några fler grenar än tidigare, däribland simsport. Baron Pierre de Coubertin, de moderna olympiska spelens grundare, hade helst sett enkönade tävlingar. Men han fick finna sig i att 57 damer kämpade om OS-medaljer i Stockholm. (I dag är det fler kvinnor än män som tävlar i sommarspelen). Av sedlighetsskäl fick dock kvinnorna inte tävla i gymnastikdräkt, de svenska damerna fick stå ut med att svettas i tjocka ylleblusar och kolsvarta långkjolar.

Praktverk brukar man kalla volymer som denna, som erbjuder ett slösande bildmaterial, målande texter, kärlek till idrotten - och som förmår skifta perspektiv. På de 243 sidorna skildras lika mycket Stockholms utveckling under denna tid som den olympiska rörelsens framväxt.

Man ska som bekant aldrig kolla en bra historia. Men riktigt sant var det ändå inte, det där med "japanen som försvann". Shizo Kanakuri ställde upp i maraton på OS både 1920 och 1924. Med betydligt bättre sluttider än den han till sist fick i Stockholm.