Längden är såklart ett problem. Och de som lyckats ta sig igenom samtliga sju delar av Marcel Prousts mästerverk från 1913-27 är troligen rätt få (men stolta).
Inte bara för att 3 500 sidor, i Gunnel Vallquists klassiska översättning, tynger redan vid startlinjen. Prousts meningar är i sig inga lättsmälta madeleinekakor, och kan slingra sig fram som rena Mississippi; den längsta är faktiskt fyra meter lång!
Kanske är det som brodern Robert menade: att folk måste vara allvarligt sjuka eller ha brutit benet för att hinna läsa "På spaning efter den tid som flytt".
Flera tappra försökFast nuförtiden vete sjutton om ens ett brutet ben räcker som incitament. Själv har jag genom åren gjort tappra försök med "Combray", och stupat. Testat ljudboken med Krister Henriksson, och somnat. (Proust läste tågtidtabeller när han fick svårt att sova).
Gått vidare till Henrik Langes snabbversion i 96 romaner för dig som fortfarande har bråttom, och skrattat. Fast roligast hade förstås varit att åse när Monte Python anordnade Öppna engelska sammafatta-Proust-mästerskapet, då deltagarna uppmanades att resumera "På spaning ?" på högst 15 sekunder, endast iförda baddräkt och aftontoalett.
Perfekt kompromissSå, för att äntligen komma till saken, för mig framstår Stéphane Heuets påbörjade grafiska romanprojekt som en perfekt kompromiss med sina hittills fem publicerade album (av sjutton planerade), av vilka det första under hösten getts ut på svenska av förlaget Agerings.
MadeleinekakaHur pass bearbetningen sen står sig i förhållande till originalet tillkommer experterna att besvara. För min egen del stannar upplevelsen vid den läckra atmosfären, de roliga karaktärerna och den detaljerade miljön. Destilleringen av minnessjok och sporadiska tankar. Långsamheten - jovisst, även en spaning i pratbubblor måste få ta sin tid.
Det utdragna sänggåendet i väntan på moderns godnattkyss, Swanns besök, madeleinekakan, middagarna (maten är en storproustlig sak), societetshögfärden, tante Léonie.
De välkända promenaderna, antingen åt Guermantes- eller Méséglisehållet.
Koncentrerat tolkade, men snyggt. Små rutor behöver inte stjälpa stort lass.
Hädiskt? Nej. Eller ja, tycker kanske några. Marcel Proust själv sa så här: "man kan ha mycket höga tankar om litteraturen och samtidigt godhjärtat skratta åt den".
MARGARETA WIMAN